Folkhälsomyndigheten medger fel - ändå misstänks de för brott
Vi står på en brottsplats.
Folkhälsomyndigheten har i och för sig medgett att det var ett misstag att tvinga på loppmarknaderna gränsen på 50 personer, men vad gör det när tre polisbilar dundrar inpå ett fält och upprättar anmälan.
Maria Wiberg och Emma Perning, två damer i yngre medelåldern som träffades på gymnasiet i Östhammar i slutet på 90-talet och som har arbetat ihop sedan dess, är inte glada.
Det har de inte heller anledning att vara.
Nu är de inte misstänkta för folkmord, terrorism eller någonting annat som sannolikt hade lett till en livstid bakom murar, tvärtom, det är en bagatell som vid fällande dom resulterar i några dagsböter, men de ska inställa sig till förhör och har kontaktat advokat.
– Det här är obehagligt. Det känns som att vi lever i Sovjet, säger Emma Perning.
Få saker är så tröttsamma som påståenden om att Sverige skulle vara som östblocket innan Berlinmuren föll. Medelålders män uppvuxna i stora villor eller sekelskiftsvåningar som aldrig upphör att tråka ut de unga med evighetsberättelser om att Sverige minsann var som DDR då de själva växte upp med två tv-kanaler och livsmedelsbutiker som var stängda på söndagar.
Det här är dock någonting annat. Jag förstår varför hon tar till en så pass drastisk liknelse.
Men låt oss ta det från början.
Redan i tonåren började Maria Wiberg och Emma Perning så smått med loppis och parallellt med studier på universitetet växte verksamheten.
En marknad i Brottby kom och gick och med marknad på Täby galopp etablerades verksamheten på riktigt.
Och apropå hästtävlingar, deras årliga arrangemang på Solvalla är en hit. "Den är störst i världen, vi är med i Guinness rekordbok".
Ett normalt år numera arrangerar deras företag, Stockholmsmarknader, cirka 200 loppisar och omsätter runt sex miljoner kronor. Och ibland står de för arrangemang i andra städer, Göteborg, Uppsala, Umeå.
Intäkterna består i allt väsentligt av att hyra ut platser och bord för några hundralappar, även om försäljning av korv och kaffe också bidrar.
Men så kom coronan.
– Jag minns hur osäkert det var där i början på mars. Det var frågetecken om melodifestivalen, men den gick att arrangera, säger Maria Wiberg.
Från en dag till en annan fick de plötsligt stänga butiken. Pang bom. Regeringen utnyttjade en bestämmelse i ordningslagen till att förbjuda allmänna sammankomster och offentliga tillställningar med fler än 50 personer.
En inskränkning som givetvis var nödvändig, folkhälsan är allt annat än oväsentlig, men som bekant också har lett till att den ena branschen efter den andra blöder kraftigt.
Vissa har turen att ha starka röster till sitt förfogande. Jonas Gardell skriver debattartiklar var och varannan dag om konstens utarmning och regeringens svek. Pamparna inom stora fotbollklubbar intervjuas av tidningar och tv. Pensionärer företräds av äldre riksdagsledamöter och kolumnister.
Men vem lyssnar på två kvinnor som anordnar loppmarknad?
– Under våren och försommaren gick det trots allt hyfsat. Vi kunde hjälpa köpcenter med hemkörning av varor. Men nu har det blivit väldigt tufft, säger Maria Wiberg.
Hon har svårt att förstå varför Ullared och Mall of Scandinavia tillåts ha öppet med all sin trängsel och sin uppenbara risk för smittspridning, men att det inte ska vara tillåtet att sälja saker utomhus med ordentligt avstånd mellan borden.
Det har nog resten av världen också. I alla jämförbara länder är loppmarknader tillåtna.
Knasigheterna slutar inte med detta. Stockholm stad anordnar lagligt en likadan aktivitet på Hötorget en gång i veckan. Att det går för sig beror på att denna kommunala verksamhet regleras av en förordning som inte träffas av regeringens beslut.
Faktum är att inte ens Folkhälsomyndigheten begriper vad som pågår. Eller rättare sagt, myndighetens chefsjurist Bitte Bråstad anser att det var olyckligt att loppmarknader kom att omfattas av 50-begränsningen.
Nu är jag i och för sig en av få medborgare i det här landet som inte besitter ett närmast encyklopediskt vetande om smittspridning, men jag är böjd att hålla med.
Ett gräsfält på 200 000 kvadrat, 30 gånger så stort som planen på Nationalarenan i fotboll, är rimligen mindre gynnsamt för coronaviruset än alla dessa trånga butiker som tillåts hålla öppet.
Men Folkhälsomyndigheten hänvisar till regeringen. Och regeringen följer Folkhälsomyndighetens rekommendationer.
De två småföretagarna har hamnat i en labyrint där de går runt och runt utan att hitta ut, alltmedan politiker och tjänstemän bollar ansvaret fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka.
De har mejlat statsekreterare och sakkunniga på berörda departement och i bästa fall fått beskäftiga standardsvar om hur trevligt det är att de hör av sig och att frågan ska ses över.
Under tiden lever Maria Wiberg och Emma Perning på besparingar som snabbt sinar och har börjat förbereda sig på en julhandel där de hoppas kunna hjälpa till med utkörningar.
De har permitterat sig själva, men då de är egenföretagare finns inte mycket pengar att hämta på det sättet.
Det här är inte bara tråkigt för dem. Det är också tråkigt för de ungdomar som jobbar extra på deras marknader under sommaren. För äldre som drygar ut mager pension med att hjälpa till och som får umgås med andra några timmar. För flyktingar som kavlar upp skjortärmarna och hugger i och på köpet kanske för första gången träffar svenskar.
Ni vet, integration, det där ordet som studsar fram och tillbaka i det offentliga samtalet i gängmordens och de släktbaserade kriminella nätverkens tid.
I går bänkade sig Wiberg och Perning tillsammans framför statsministerns presskonferens. Skulle någonting äntligen ske? Höjd gräns från 50 till 500, som det viskats om? Kanske rent av ett undantag för dem?
Men Stefan Löfven var otydlig och vag och tjatade mest om att vi ska tvätta händerna och undvika trängsel, som om nationen han är chef över uteslutande består av små barn.
– Att säga att vi blev besvikna är en underdrift.
– Det var närmast förolämpande.
Det har gått några veckor sedan polisrazzian och vi tittar ut över platsen för den påstådda förbrytelsen, ett öde fält i Täby där träden vajar i sensommarbrisen lika försiktigt som två nyförälskade tonåringar håller varandra i handen.
En man leker med en hund och en boll. Bilarna susar förbi på Norrortsleden, förbindelsen mellan E4 och E18.
Det enda som möjligen påminner om dramatiken söndagen den 6 september är två små skjul fyllda med vägkoner, staplade plaststolar och skyltar:
"Drive in i dag 11 -15"..."Halloj, hjärtligt välkomna"...."Välkommen till loppisbeachen"...
Om de verkligen har begått brott återstår att se. Tre polisbilar sladdade i och för sig in och noterade att runt 150 personer fanns på det stora fältet och upplöste tillställningen.
Men nuvarande situation är inte ett under av juridisk klarhet. Arrangörerna var innan de satte igång i kontakt med Lunds kommun, som har tolkat coronabestämmelsen som att det är grönt ljus för denna slags marknad.
Det går med andra ord att hävda att uppsåt till att begå brott saknades.
– Allt detta är absurt, säger Maria Wiberg.
Det är en sak att se på det. En annan är att detta är en berättelse om Sverige när landet är som enfaldigast.