Ebba Busch framstår som en elak liten fan
Jan Guillou: Hon ville bara gosa med extremhögern
Ebba Busch framstår i allt tydligare dager som en sällsynt elak liten fan. Som när hon njutningsfullt och till synes på fullt allvar föreslog att Sverige skulle avsätta 1,8 miljarder av våra biståndspengar till att bygga fängelser i helvetesländerna Somalia och Afghanistan för att kunna exportera de ca trettio procent av våra fångar som inte är svenska medborgare.
Det är inte helt lätt att förstå hur hon tänkte där. Att Sverige nu tvingas bygga ut fängelsekapaciteten var visserligen en lätt förutsebar konsekvens av de senaste årens ursinniga politiska kamp för längre fängelsestraff. Det är redan fullt på våra fängelser och kö för intagning. Alltså måste fängelsekapaciteten byggas ut.
Men vad är tanken med att, till ett självklart högre pris, bygga svenska fängelser i tortyrländerna Somalia och Afghanistan?
På en journalistfråga om den saken, alltså risken för omänsklig behandling i sådana fängelser, svarade Ebba Busch att delinkventerna ”borde kanske ha tänkt på det innan man kom till Sverige och begick allvarliga brott”.
Hennes avsikt med att på detta närmast hånfulla sätt kokettera med sitt stenhjärta var förstås att imponera på den högernationalistiska delen av väljarkåren där KD, M och SD konkurrerar om rösterna.
Någon annan avsikt kan hon inte ha haft. Eftersom hon inte för ett ögonblick kan ha trott på sitt förslag om svenska fängelsefilialer i länder som Afghanistan och Somalia.
Om nu någon tvivlar, tänkt då bara efter några sekunder. Skulle en riksdagsmajoritet lägga 1,8 miljarder, dessutom av u-hjälpspengar, och betala miljoner på transportflyg av ovilliga fångar bara för nöjet att få dem garanterat torterade?
Det kan Ebba Busch inte ha trott ens på sitt mest optimistiska humör. Hon ville bara gosa med extremhögern.
Mer seriöst var ett helt annat politiskt utspel som hon lanserade ungefär samtidigt.
Hon hotade med att ”absolut” och omedelbart efter de tre högerpartiernas eventuella seger i nästa riksdagsval ta itu med nyhetsförmedlingen i public service. I den frågan står de tre högerpartierna eniga när det gäller själva principen.
Ebba Busch uttryckte förhoppningen att kunna stympa SVT, SR och UR ”redan nästa mandatperiod”. Dock var hon lite försiktigare än allianspartnern in spe SD, som ju föreslagit straff och avskedande för reportrar på dessa medieföretag om de presterat olämplig journalistik.
Ebba Buschs mer svävande idéer i denna fråga går ut på att kraftigt minska de ekonomiska anslagen till public service och åtminstone halvera publiken. Det ska genomföras genom att ta bort underhållningsprogrammen (”krimskramset ska skalas bort”) och satsa på ”högkvalitativ kultur som inte finns tillgänglig genom andra kommersiella kanaler”.
I förstone kan förstås en gammal författare bli djupt rörd av Ebba Buschs vurm för ”högkvalitativ kultur”. Men vid närmare eftertanke smyger sig ett litet tvivel fram. I en sensationell tv-intervju härom året visade sig Ebba Busch oförmögen att identifiera författarkollegorna Selma Lagerlöf, August Strindberg och Klas Östergren. Det antyder ett lågt engagemang för kultur. Hennes idé är väl att fylla public service med sådana program som hon själv aldrig skulle intressera sig för. Och de väljare hon flörtar med tycks snarare intressera sig för stångstörtning, varpa och oxdans. Den där ”högkvalitativa kulturen” är allmänt hatad inom den nationalistiska högern.
Gemensamt för all sådan höger är också hatet mot journalistik (”folkets fiender” enligt Donald Trump) och public service. Men man behöver inte ens dra in Ungern och Polen med SD-liknande regimer för att peka på faran. Den nationalistiska högern i grannlandet Danmark gav sig på public service med ekonomiska styrmedel så fort de fick en chans, det som Ebba Busch nu lovar att genomföra i Sverige.
Högerhatet mot allt vad public service heter är i grunden lättbegripligt. Det handlar om politisk makt över verklighetsbilden. Högerns beskrivning av verkligheten riskerar alltid att sabbas av dessa förbannade oberoende journalister. Alltså måste kampen om den politiska makten handla om makten över journalistiken.
För SD har detta länge varit en klart uttalad självklarhet, eftersom man till och med vill göra det möjligt att straffa och avskeda journalister som ger en olämplig bild av verkligheten.
Något sådant hot har M och KD ännu inte uttalat högt. Men deras iver att rasera public service, ”redan nästa mandatperiod” enligt Ebba Busch, ligger i öppen dag. Oberoende nyhets- och kulturförmedling är ett hinder för högerns marsch mot makten. Det är därför de vill slå sönder den. Och i värsta fall får de chansen att sätta igång redan om två år.
I så fall går vi in i en ny politisk epok. Och lämnar demokratin som vi hittills lärt känna den bakom oss.
För övrigt anser jag att…
… skatterna är alldeles för låga i Sverige när vi ska reparera sviterna efter coronapandemin.
… den näst högste polischefen i Sverige, som tycks tro att kriminalitet beror på etniskt ursprung ”redan sen födseln och uppväxten”, också han omfattas av yttrandefriheten. Men han bör kanske besinna att SD-politiska utspel är olämpliga under tjänsteutövning.