Putin är en sorts överstepräst för nationalistledare
Det har varit ett par svettiga veckor i den internationella politiken. En ny världsordning tar form, gamla allianser bryts upp och i bakgrunden ljuder ett lågt men ständigt närvarande larm om kärnvapen. Som vore det 1986.
Det finns förstås många – jag är frestad att skriva ”bara” – förlorare i det nya geopolitiska läget. De uppenbara: Ukrainas civilbefolkning.
Men frågan är om den uppkomna situationen annars inte är jobbigast för västvärldens populister.
Förra veckan trycktes en broschyr med Marine Le Pens presidentvalprogram upp i 1,2 miljoner kopior för att spridas runt om i Frankrike. På sida fyra, under rubriken ”Internationell hållning”, skakar en lätt leende Le Pen hand med Vladimir Putin.
Delar av det högerextrema partiet ska ha försökt stoppa katastrofen, men skadan var redan skedd.
Le Pen har fått ägna de senaste två veckorna åt att svara på frågor om sin hållning till Putin och Ryssland. Hon har fördömt invasionen i Ryssland och ”delvis” ändrat sin syn på den ryske presidenten, som hon menar ”inte är riktigt samma person som för fem år sedan”, då bilden på dem togs.
Och hon är inte ensam. En lång rad populister i Europa har den senaste tiden ifrågasatts för sina eviga eloger till den ryske presidenten. Vladimir Putin är, kan vi konstatera, en sorts överstepräst för nationalistledare runt om i världen.
Låt oss skänka en tanke till Jimmie Åkesson som år efter år haft svårt att välja mellan valfri demokratiskt vald västlig ledare och Putin.
(Låt oss i nästa steg föreställa oss den kognitiva dissonans som lär ha uppstått hos Sverigedemokraterna när Putin gick in i grannlandet för att ”denazifiera Ukraina.”)
Det saknas sannerligen inte skäl för världens liberaler att se sig i spegeln just nu. Ryska oligarker har inte tagit över hela kvarter i London på Boris Johnsons eller Nigel Farages initiativ. De allra flesta västledare har hållit en dörr öppen för Vladimir Putin och hans vänner, vare sig han annekterat Krimhalvön, krigat med Assad-regimen i Syrien eller giftmördat oppositionella. Överseendet med den ryske nytsaren har varit närmast oändligt i väst och en anledning till det stavas förstås gas.
Men medan vanliga demokratiska ledare i Europa åtminstone haft den goda smaken att emellanåt uttrycka oro och missaktning för utvecklingen i Ryssland har populisterna i väst firat honom som en förebild. För Vladimir Putin inkarnerar drömmen om en äkta autokrat, en Big Man som gränslar en häst i bar överkropp ena dagen och fängslar demokratiaktivister nästa. Mannen som genomgått 2000-talets kastrerande identitetskrig utan en skråma. En Donald Trump, fast smart.
Så innebär kriget i Ukraina slutet för populist-epoken vi lever i? Det är förstås tidigt att säga. Men låt oss slå fast att Putins fotsoldater runt om i Europa just nu genomgår en identitetskris av gigantiska mått. Att de framstår som moraliskt korrumperade är väl inga större problem, det är en del av självbilden. Att de byter fot är inte nödvändigtvis så mycket värre, hyckleri går ofta ner i väljarkåren. Att de låtit sig förföras av en ledare som visade sig vara en riktig tyrann är svårare att svälja, eftersom detta indikerar att de låtit sig luras. Och då ser man hemskt löjlig ut.
Efter att Putins lydiga nätkrigare och politiska beundrarskara i Europa hängt ut feministerna, muslimerna och liberalerna som det stora hotet mot vår civilisation, var det alltså världens ledande anti-PK-hjälte som satte hela vår säkerhet ur spel över en natt. Som det kan gå.