Låt den senaste säsongen av ”Shetland” bli den sista
Självklart kan vi vara vänner även om du tycker att Shetland är bra, det är inte det.
Såklart kan vi mötas från olika håll, umgås och ha trevligt kring annat. Men vi ska nog inte prata om det. För med ens förvandlas du till en person jag inte längre känner.
Jag är inte arg, jag är besviken. Brittiskt mordmys är det som ska rädda våra kvällar, vagga oss till sömns med svaret på frågan om vem som ”gjorde det.”
Shetlands polisstation är så ”inspelat i en studio” som något kan bli. 1991 satt jag och drömde mig bort till inredningssidorna i Elloskatalogen, vackra gardinuppsättningar i ett fönster med utsikt mot en förstorad bild på kartong. Utsikten från fönstret i Elloskatalogen används flitigt i Shetland. Jag har aldrig varit mindre på Shetlandsöarna än när Jimmy Perez står framför sin whiteboard i ett rum fyllt av korkade kollegor.
Hans allra dummaste kollega, ni vet precis vem jag menar, han som tycks göra historiens längsta prao. Han sitter vid sin dator och plinkar och tilltalas alltid på exakt samma sätt.
Perez vänder sig till kollegan och frågar: ”Hittade de något på forensiska?”
Och kollegan svarar, varje gång och utan undantag: ”Nej, men jag hittade något annat intressant.”
Varför berättar han inte det intressanta förrän han blir tillfrågad?
Svaret måste vara prao. Ni minns väl vad de sa innan skolan släppte iväg oss: ”Ta inte egna initiativ.”
Vid närmare eftertanke, ser inte all interaktion ut på det här sättet? Den där vitskäggiga farbrorn som fungerar som någon slags del av inredningen och som då och då uppenbarar sig i dörröppningen och säger att ”passagerarlistan från färjebolaget inte gav något men att kvinnan på färjebolaget hade lagt märke till något annat som stack ut.”
På Shetlandsöarna bor det knappt 23 000 människor. Jag har 23 000 personer i mitt hushåll. Ska vi tro att de har så många mord och att öarna ändå dräller av folk som aldrig har träffat varandra?
Morden i Midsomer då? Där bor tretton personer och sju av dem blir kreativt mördade en gång i sommarveckan. Men Morden i Midsomer är ett Bolibompa-program. Det är hustrun med keramikkurserna och hunden med den studsiga uppsynen som avslutar varje avsnitt med något tokigt upptåg. Det är inte meningen att vi ska tro att osämja i den lokala frimärkssamlarklubben
leder till bestialiska mord och att det är så verkligheten ser ut på den engelska landsbygden.
Morden i Midsomer är trevnad, Shetland ska skildra socialrealistiska mord på en vindpinad ögrupp i bortre Nordsjön och allt är bara så urbota jättefånigt och svindåligt.
När de avslöjar gärningspersonen har jag för länge sedan slutat engagera mig. Låt honom löpa.
Senaste säsongen borde vara den sista, köp in något vassare.
Eller gör en säsong till och ägna den oavkortat åt Shetlandsöarnas största mysterium:
Det om varför Jimmy Perez bara har en jacka.