Muren är borta men de vill stå utanför ändå
Jag flyger från Bryssel till Lyon, eftersom jag ska medverka på en deckarfestival där (och det är tågstrejk i Frankrike). När vi landar skiner solen. Jag hinner nästan bli på gott humör, sedan hänvisas vi in i passkontrollen. Det är en kö för fransmän och tyskar, en annan, betydligt längre kö, för oss andra. Ett par timmar senare är jag på tjusig lunch. Mittemot mig har jag chefredaktören för ett franskt nyhetsmagasin, bredvid honom Lyons borgmästare.
Jag lyssnar på när chefredaktören berättar att han har låtit sätta in något sorts häftstift i örat för att gå ner i vikt, men att ingenting, säger han, verkligen ingenting fungerar bättre än olycklig kärlek. ”Jag vet inget om det, tyvärr”, säger jag och häller extra mycket gräddsås med murklor på min kyckling. ”Min kille och jag har varit ihop i 23 år.” Och så vänder jag mig mot borgmästaren och berättar om passkontrollen. ”Det är alltså redan slut med Europa?”,
säger jag. ”Jag som trodde att man behövde folkomrösta om sånt?”
Drygt ett dygn senare sitter jag – för vilken gång i ordningen vet jag knappt – på en av festivalens scener. Bredvid mig har jag en amerikan, en italienare och inte mindre än två fransmän. Meningen är inte att agera upplägg för en sämre Bellman-historia utan att diskutera överklasskildringar i kriminallitteraturen. Vi befinner oss i en andlöst vacker kyrka, bakom min rygg hänger Kristus uppspikad på korset och jag säger det jag brukar om att ”nej, vi har inga ”gated communities” i Sverige, men det behövs sällan beväpnade vakter för
överklassen att isolera sig. Blir du inte inbjuden kommer du inte in.”
Italienaren nickar. Han har skrivit en roman om mordet på en toppmodell i Milano. Som berättarkuliss har han använt sig av sin stads två parallella världar. Den fattiga, där han själv växte upp och så den andra: med vackra kvinnor, snabba bilar och rika män. ”Vi lever i murarnas tid”, säger han. ”De fysiska, som våra politiker lovar att bygga för att skydda oss från de som vi tror hotar våra privilegierade liv. Och de mentala, som vi bygger inom oss för
att försvara vår megalomani.” Sedan får jag för mig att han vänder sig direkt till mig, även om han tittar på publiken. ”Du kanske tror att det räcker att bjuda in dem som står utanför”, säger han. ”Att säga, välkommen, jag ska förklara hur du gör för att passa in! Men så enkelt är det aldrig.”
När italienaren börjar prata om murarna i dagens Europa har de ungerska vallokalerna varit öppna i ett par timmar. Det ska dröja nästan tolv timmar innan det står klart att den sittande premiärministern Viktor Orbán vunnit en jordskredsseger. Men det kommer inte som någon överraskning.
Ungern blev medlemmar i EU 2004. När jag läste Europarätt och mänskliga rättigheter på College of Europe i Brygge, 1997, då pratade vi mycket om utvidgningen. Var det en bra idé?
Ekonomiskt låg de länderna långt efter, det skulle backa utvecklingen. Skeptikerna utanför våra klassrum var många. Men inne i den där skolan satt barnbarnen till andra världskrigets överlevare och vi var entusiastiska optimister. En av mina bästa klasskamrater var en tyska som berättade för mig om sin morfar, nazisten. ”Han brukar säga att han var medlem i Hitlerjugend”, sa hon. ”Något annat vill han inte kännas vid. Fast jag vet ju”, sa hon och log
sorgset. ”Jag vet hur gammal han var när kriget tog slut och inte var han någon jugend direkt…” Hennes farfar hade hon inte lika mycket att berätta om. Han hade fastnat på andra sidan muren och dött något år innan hon föddes. Aldrig mer, konstaterade vi. Vi ska bli generationen som gör det omöjligt för historien att upprepa sig.
Det var egentligen bara en sak som vi inte räknade med när vi satt där i klassrummen och drömde om världsfred och solidaritet och det var att Östeuropa inte skulle gilla att vara med oss. Att det inte skulle räcka med att riva den fysiska muren och säga välkommen.
Välkommen till demokrati och mänskliga rättigheter! Så betyder detta slutet? Eller är det först nu som det riktiga arbetet börjar? Jag antar att det är upp till oss.
Apropå svåra frågor mitt på ljusan dag. Så vad svarade Lyons borgmästare när jag undrade om det var slut med Europa? Han berättade att han var son till två armeniska invandrare som flydde undan folkmorden på 1920-talet och jag såg hur bekymrad han blev av min fråga. ”Europa överlever”, sa han och
klappade mig på handen. Han såg inte ens orolig ut. ”Jag är alldeles övertygad.”
Apropå svåra frågor när det skymmer. ”Mamma”, viskade min yngsta. Hon höll på att somna, allt tyngre mot min arm. ”Har du någon gång provat…” Nej! tänkte jag. Snälla-snälla- snälla, inte just nu. För jag försöker alltid svara ärligt även på de där frågorna om sex, knark och att bryta mot lagen, men det måste
finnas tid, annars blir det onyanserat och utan nyanser blir det alltid nödlögner. ”Har du någonsin provat, mamma”, mumlade hon, ännu lite tystare, ”att dricka juice direkt ur kartongen? Det ser så gott ut.”