Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Emil, Emilia

Kaninernas kamp är ingen barnlek

Evert

och Sven-Bertil kan skråla i Roslagens famn hur mycket de vill. Carl Anton kan torka kylskåpskall fil ur skägget tills Vita bergen svartnar. Men Gotland ÄR svensk sommar.

Tvivlar ni är det bara att ta en tur längs vägarna. De där som inte rätats ut i onödan, med hela ängar i dikena. De kantas av medelålders män med bar överkropp. Sådana som gungar likt kameler med puckeln fram på sina cyklar i vägrenen. By-pass-motionärer, röksuget trampande för att hålla artärerna rena. Inget är somrigare än det.

Vi rullar ut hyrbilen bland dessa kolesterol-Tarzan, förbi krukmakeriskylt efter krukmakeriskylt. Ingen behöver oroa sig för att bli stående utan lergods på Gotland. Vi stannar vid Seriegården, "Trädgården med humor", någon kilometer norr om Lummelundagrottorna.

Seriegården är

evig. Så länge tyngdlagen består. Utan Stalin. För det skulle behövas kranar, dynamit, femårsplaner, en väldresserad vetenskapsakademi, tvångsrekryterad arbetskraft från andra sidan Ural och kompromisslös ideologisk övertygelse för att lyfta bort den. De manshöga betongskulpturerna av gamla och nya seriefigurer som fyller den välhållna trädgården är fullständigt orubbliga. Kanske med undantag för Knoll och Tott. Men Björnligan, Hälge, King Kong och Lilla Fridolf är helgjutna och armerade rakt in i evigheten.

Inte ens 91:ans Elvira är det minsta mobil. Inte med en betonghylla som får Anna Nicoles silikonkuddar att se nedsuttna ut.

Fyrtiofem spänn är billigt för att få se något sådant. Seriegården är för trädgårdstomtar vad Parthenon är för ditt utedass.

Men det är till Stenkyrka, ännu en bit norrut, vi ska. Till kaninhoppningen bakom mejeriet. 18.00. Inställt i händelse av regn.

Ja, skratta

ni. Men gör det inte i Stenkyrka. Stenkyrka kaninhoppare har en sådär 15 medlemmar. Pigga, starka, unga flickor - och en lika pigg, stark och ung man - som säkert kan springa ifatt och lägga krokben för flinande cyniker utan att bli andfådda. Och de är ändå bara en pluton i en hel armé.

Sveriges kaninhoppares riksförbund har 1 300 medlemmar. Sex är män. Medelåldern är 19 år. Och Kaninhopparnas riksförbund är bara en av två riksorganisationer för kaninhoppare. Sveriges kaninavelsföreningars riksförbund är den andra. 1 800 stolta medlemmar. Många av avelsföreningarnas kaniner hoppar i och för sig inte organiserat. Bara av vana. De ställs ut

i stället. Och drömmer om att bli 96:or. 96 är den magiska poänggräns som skiljer Jessica Rabbitarna från Snurre Sprättarna. Det motsvarar ungefär Jennifer Lopez i ena änden och Bosse Ringholm i den andra, för er som är mer uppdaterade på mänsklig avel.

Hopp eller skönhetstävling, att vara kanin är att ha en karriär. Och just i dag är ingen bra dag i Sorkens karriär. Sorken har rest över halva Gotland i en låda som bär fel namn, men som ändå är en hemsnickrad motsvarighet till en förlängd limousin med champagnebar. Den har konstfulla lufthål, misstänkt lika pepparkaksmått. Den har färskt hö och vatten. Och Sorken är på bettet.

Han är

taggad. Han frustar, eller vädrar åtminstone, av iver att forcera några 30-centimetershinder.

Men han får inte. Det här är ingen öppen tävling. Och Sorken är inte medlem i Sveriges kaninhoppare. Han är ansluten till Kaninavelsföreningen. Inga böner från Sorkens tränare hjälper. Det finns reglementen för hur kaninhoppning ska gå till. Tjocka reglementen. Och Kaninavelsföreningarnas reglemente är inte detsamma som Kaninhopparnas.

Det här, mina

damer och herrar, är dramatik. Kanske tycker ni att skalan är liten, men det beror på att ni själva inte är inblandade. Det är inte ni som är målsmän för en kaninförare i tioårsåldern som sett fram emot en ärlig hoppmatch hela dagen. Det är inte ni som varit på kurs i Sollentuna och svurit att försvara Sveriges kaninhoppares riksförbunds reglemente in i döden.

Konflikten är olöslig. Stämningen blir så spänd att man skulle kunna tro att någon sagt "senapssås" en aning för högt. Till slut blir Sorken hemskickad.

Det är hjärtskärande. Men det visar att kaninhoppning inte är en barnlek.

Och det är ett koncentrerat dussin ungdomar som kånkar fram hinder, burar och tävlingsselar på gräsmattan. De har själva byggt hindren, med ett undantag. Hästhinder i miniatyr, med polkagrisrandiga bommar av sådana där plaströr elektriker använder. Förarna synar noga banan innan tävlingen börjar.

Vitnos, först ut, visar sig vara kaninhoppningens Ilie Nastase, om ni minns honom. Han som kunde springa runt centercourt och vifta med skorna i händerna när han var på det humöret. Vitnos kan hoppa, men har ingen lust.

Han går fram till hindren, puttar beslutsamt ned ribborna med nosen och skuttar sedan igenom, med minsta möjliga hopp.

Kanin följer

kanin. Silvermåne och Fiffi och allt vad de heter. Vissa hoppar över allt de ser. Andra får bäras. Ytterligare andra tröttnar efter halva banan. Skuttis, med sin förare Agnes Waldenström, gör en målmedveten insats inom de tillåtna två minuterna. Lillasyster Maja och Guldstjärna tar sig också genom banan med värdighet. Det gör förresten alla kaninförare. För mellan oss, en sak är tydlig: det går inte att dressera kaniner. Det är lika omöjligt som att få Regina Lund att spela teater. Men det rycks ändå inte i några selar. Det mumlas inte ens några eder. Det bara kramas och klappas och viskas.

Kaninförare har samma starka psyke som stridspiloter och dagisfröknar.

Det är värre med publiken. Särskilt den under åtta år. Den anser att ludna saker med långa öron är till för att klappas. Men allt löper ändå i stort sett enligt det tjocka reglementet. Och efter en timme kan vinnarna belönas med kaningodis från Granngården. En ny sort, så ge inte kaninerna för mycket på en gång. Alla förare nickar allvarligt. Lika fokuserat som de reste banan plockar kaninförarna ihop den igen.

I Almedalen talar

samtidigt utrikesminister Anna Lindh. Nakna ryggar guppar grisskärt på sadlar längs Gotlands landsvägar och Lilla Fridolf hukar för evigt bredvid betong-Selma.

Det är sommar. Det är Gotland. Det finns mycket att garva åt. Men kaninhoppning är allvar.

Aftonbladets sistasideskolumnist Johan Hakelius far land och rike runt i sommargrönskan. I dag tar han en titt på en sport som lever på hoppet i Stenkyrka på Gotland.

Följ ämnen i artikeln