S är bäst på jämlikhet – när det passar dem
Sverige kan vara några förhandlingsrundor från att få sin första kvinnliga statsminister och inga är förstås mer exalterade över detta än Socialdemokraterna själva. Det är fullt förståeligt. Partiets ledarhistoria är en lång rad mörka kostymer som sträcker sig från tillblivelsen 1889 och fram till nu, med ett enda undantag för Mona Sahlin. Om det vore skönlitteratur: Hundra år av ensidighet.
Och det tycks just nu finnas ett oändligt behov av att förklara det symboliska värdet av att bryta den sista barriären på landets högsta politiska ämbete. Så vi tar det för säkerhets skull en gång till: Kvinnor är olika individer med olika åsikter, men har den minsta gemensamma nämnare att de behandlas strukturellt annorlunda än män i en rad situationer. Ett resultat av det är en historisk underrepresentation på alla politiska nivåer. Att ingen kvinna ännu varit svensk statsminister är en rest av detta patriarkala arv. Representation betyder något, inte minst när 145 års oavbruten herrbastu kan få sitt första avbrott. Glastak spräcks, traditioner bryts, nya förebilder skapas. Det är gott.
Att Magdalena Anderssons XX-kromosomer lyfts fram som en positiv egenskap som blivande statsminister är alltså helt i sin ordning. Men i veckan har en rad socialdemokrater tagit saken ett steg längre. De har börjat använda hennes könstillhörighet som utpressningsmetod mot sina tänkta samarbetspartier.
Ska du stoppa en kvinnlig statsminister? frågar Ingela Thalén och Lena Hjelm-Wallén Vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar retoriskt på Aftonbladet Debatt. Margot Wallström och Annika Strandhäll har gjort liknande utfall, mot både vänsterns och Centerpartiets ledare.
Som om utsikterna att få en kvinnlig partiledare plötsligt innebär att Dadgostar ska släppa sin ideologiska hemvist – för övrigt nästan uteslutande gamla socialdemokratiska hjärteämnen – för att hjälpa sossarna att sticka hål på sin fallokrati.
Från tidernas begynnelse och fram till nu har S exkluderat kvinnor från den högsta makten. Jag förstår att det är ett tungt kors att bära. Pikant nog gäller detta inte för de tänkta stödbenen. Vänsterpartiet är med Nooshi Dadgostar inne på sin andra partiledare (dessutom var Ulla Hoffmann tillförordnad i rollen efter Gudrun Schymans avhopp 2003). Centerpartiet har med Annie Lööf haft tre. Det är förstås vare sig V eller C:s uppgift att hjälpa sossarna att kompensera för sin genanta pungparad på ledarposten.
Socialdemokraterna är vuxna nog att göra upp med sina demoner själva.
Att rätta till historiska fel är bra, men det kan inte vara en överordnad ideologisk princip när det kommer till att rösta fram en statsminister. Framför allt inte för de andra partierna, som inte har samma neurotiska förhållande till kvinnor och makt som Socialdemokraterna länge uppvisat.
I veckan har flera röster på högerkanten ondgjort sig över saken som ett uttryck för en urartad identitetspolitik. Jag tror att saken är enklare än så. De svenska Socialdemokraterna är vana att få som de vill och de är bäst i Sverige på jämlikhetsspinn, när det passar deras syften.
Om Annika Strandhäll och kompani själva är osäkra kan de väl föreställa sig det omvända (jag vet att alla tankeexperiment där S inte är störst är svåra för partiets medlemmar, men försök i alla fall): Att Annie Lööf stod i begrepp att röstas igenom som statsminister, bara sossarna kunde tänka sig att frångå ett par av sina historiska käpphästar och trycka grönt. I kvinnohistoriens namn alltså.