Enfaldiga reaktioner på stämningen mot staten för bristande miljöpolitik
Den svenska staten har stämts för undermålig klimatpolitik av 600 barn och ungdomar.
En juridisk aktivism som har lett till mindre begåvade reaktioner från politiker och debattörer från vänster till höger.
Det var i fredags som organisationen Aurora efter två års förberedelser lämnade in sin stämning till Nacka tingsrätt.
I 402 punkter argumenterar ungdomarna som ligger bakom tilltaget för att staten genom att föra en politik som inte är i linje med Parisavtalets 1,5-gradersmål på sikt hotar deras mänskliga rättigheter.
Jag ska inte förlora mig i detaljer i deras resonemang, det räcker att konstatera att det är en ambitiös juridisk produkt som innehåller allt från hänvisningar till ett antal artiklar i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och den svenska rättegångsbalken till rapporter från FN:s mellanstatliga klimatpanel och avgöranden i Europadomstolen.
Det skulle alls inte förvåna om domstolen beslutar att pröva målet. Vilket givetvis inte är samma sak som att Aurora vinner.
Frågorna är komplexa och handlar ytterst om var gränsen mellan juridik och politik går.
Men det finns ingen anledning att gå händelserna i förväg. Här och nu är det intressantare att diskutera vad vi redan vet än vad framtiden kan tänkas föra med sig.
En sak vi vet är att stämningen har lett till alarmerande högt blodtryck hos en del figurer, ett medicinskt allvarligt tillstånd som demokratiskt nog tycks vara hyfsat jämt fördelat över den politiska skalan.
Så har exempelvis Sverigedemokraternas rättspolitiske talesperson Martin Kinnunen på Twitter gläfst om att ungdomarna är ”extremister” och skribenten Mars Skogkär på högersajten Bulletin i en text meddelat att det rör sig om ”rättshaverism på ny nivå”.
Alltmedan den borgerliga tidningen Smålandspostens politiske redaktör Fredrik Haage i P1 låtit meddela att det är ”proffsjurister” som har skickat fram ungdomarna ”för showens skull”, något som hans magkänsla upplyst honom om.
Någon borde förklara för dessa herrar att juridisk aktivism är en sedan länge i hela västvärlden legitim företeelse som exempelvis även den moderate justitieministern Gunnar Strömmer ägnade sig i åt i Centrum för rättvisa, en rättighetsorganisation som stämde staten och kommuner i parti och minut.
Det är nu inte bara högergubbar i rakt nedstigande led från Karl-Bertil Jonssons ilskne fader Tyko som larmar och gör sig till.
I en kolumn i tidningen Arbetet härförleden muttrade socialdemokraten Joel Stade sorgset att ”vänsterintellektuella nu uppenbarligen är redo att ge upp demokratin och satsa på domstolarna”.
Det ska till en sosse av den gamla och auktoritära sorten för att få för sig att det finns ett motsattförhållande mellan å ena sidan demokrati och å andra sidan utnyttjandet av en möjlighet som en lagstiftande församling vald i god demokratisk ordning har gett invånarna.
Liknande rättsprocesser har för övrigt förts i andra länder.
I Nederländerna vann organisationen Urgenda över regeringen, som tvingas skärpa sina klimatmål. Samma sak i Tyskland, där en grupp ungdomar segrade mot staten. Och en fransk författningsdomstol har nyligen slagit fast att för lite görs för att klara miljömålen.
Den som tänker hävda att dessa länder har gett upp demokratin kommer att få problem med såväl sin argumentation som sin trovärdighet.
Till saken hör dock att den svenska rättskulturen inte ger den här sortens aktivism samma generösa möjligheter som i vissa andra länder.
Jag tror att Aurora kan få det besvärligt. Men det är av underordnad betydelse. Uppmärksamheten som denna stämning ger kan vara nog så viktig.
Och uppmärksamhet behövs sannerligen.
Låt oss inte glömma att finansminister Elisabeth Svantesson nyligen meddelade att hon inte tycker att det gör någonting om miljömålen inte uppnås.