Brott mot kvinnor och barn tystades ner
Publicerad 2021-07-27
I början av sommaren kom, vid första anblicken, ett synnerligen ospännande pressmeddelande från polisen.
Men i verkligheten sa det mer än många, långa rapporter och artiklar som skrivits om brott mot kvinnor och barn – och tystnadskulturen som omgärdar dem.
Det är kanske inte så konstigt att pressmeddelandet gick många förbi, då det inte handlade om en akut händelse, såsom en pågående gisslansituation på ett fängelse eller barn som blivit offer i en gängskjutning. Pressmeddelandet handlade i stället om något så osexigt som att polisen i Väst kommer att ändra sina rutiner om vilka brott de rapporterar om på sin sajt.
Polisen berättade att man fram tills nu medvetet sållat bort vissa brott från sin rapportering på sin hemsida. Att man fram till och med i dag, sommaren 2021, mer sällan berättat om vissa typer av brott och brottsoffer, när man redovisat vilken brottslighet som skett i regionen.
Och varför då, kan man undra? Jo, för att skydda brottsoffrens integritet.
De brott som man inte rapporterat om var: våldtäkter, brott i nära relationer och vålds- och sexualbrott mot barn.
Brott där de brottsutsatta i majoritet är kvinnor och barn.
I sin enkelhet berättade ett par tusen tecken som en presstalesperson skrivit ihop, om både en tystnadskultur som funnits, och om den skuld och skam som tilldelas den som utsätts för brott innanför hemmets fyra väggar och av en gärningsman som du känner.
1965 fick Sverige som första land i världen en lag som förbjöd våldtäkt inom äktenskapet. 1979 antog vi en lag mot aga. Lagar som till en början blev förlöjligade, då kritikerna menade att man inte kan lagstifta om det som sker i hemmet. När jag började bevaka frågor kring mäns våld mot kvinnor och barn trettio år senare var det fortfarande mer regel än undantag att dessa brott kallades för ”familjebråk” eller ”familjetragedier” vid dödlig utgång, både i polisens rapporter och i media.
Socialstyrelsen uppskattar att minst 75 000 kvinnor i Sverige utsätts för någon form av partnervåld varje år. Enbart var femte av dessa brott anmäls. Mörkertalet kring sexuellt våld bedöms vara 88-95 procent.
”Hela samhället har väl över tid förflyttat synen på den här typen av ärenden, så att vi ser dem som de är. Det vill säga grova brott där människor utsätts i en miljö där de skulle ha varit som tryggast”, säger polisens talesperson till TT om förändringen.
Vad som inte sägs är:
Hur ska vi som samhälle förstå vidden av mäns våld mot kvinnor om inte ens polisen berättar att det sker? Om Sveriges största myndighet trott att vi skyddat brottsoffren, genom att inte ens erkänna att brotten mot dem begås, och därigenom göra dem osynliga?
Ett oansenligt pressmeddelande från polisen en junidag, kan betyda att vi, sent omsider, tagit ytterligare ett litet steg från att se våld i hemmet som privat.
En inte helt orimlig tanke är också att fler vågar anmäla brotten om deras erfarenheter som brottsoffer räknas – och de får reda på att de tyvärr är långt ifrån ensamma.