Barnen har ”botat” min dödsångest
Sitter på toaletten och tänker på döden. Tänker på om hjärtat plötsligt skulle sluta slå. Det gör jag ibland. I synnerhet på toaletten för där vill jag absolut inte dö. Inte bakom en låst dörr utan byxor.
Jag vill att någon ska vara där när mitt hjärta stannar och kämpa för mig. Som på film. Gränsla mig.
Slita sönder min tröja. Slå mig med knytnäven i bröstet och skrika don’t you die on me now tills någon lägger en hand på en axel och säger it’s over men det är inte over för hon försöker igen och då…
Jag vill bara inte dö i helkaklad ensamhet. Utan byxor. Vill inte dö med byxor heller men absolut inte utan. Jag undrar vad som händer med kroppen om hjärtat stannar, om jag hinner röra mig lite, regissera fyndplatsen, dra upp byxorna innan det svartnar? Eller skulle jag bara rasa ihop och bli liggande där med min otorkade stjärt?
Tar pulsen med ena handen och torkar mig med den andra.
Jag har aldrig litat på mitt hjärta. Inte för att det är något fel på det. Det är ett bra hjärta. Helt vanligt. Men helt vanliga hjärtan stannar också ibland. Det är som att man har en tombola i bröstet. Hjärtan stannar på gator och på fotbollsplaner och i löparspår. Det verkar vara farligt att träna och det är lite olyckligt för jag skulle verkligen behöva träna för det verkar vara farligt att inte göra det.
Det finns väl egentligen inget större slöseri med livstid än att tänka på döden. Särskilt den statistiskt osannolika döden. Men ett helt vanligt hjärta slår över 30 miljoner slag om året och ska slå 2,5 miljarder slag för att bära sin ägare till medellivslängd. Är det konstigt om man tänker ibland?
Det är fortfarande bara en muskel.
En tjurig liten muskel med taktkänsla.
Så enkelt att bara sluta slå. Så oändligt mycket enklare än att fortsätta.
En natt för länge sen tänkte jag för mycket och tappade helt förtroendet för mitt hjärta och åkte till akuten. Ställde till med en scen. BELASTADE VÅRDEN. De satte elektroder på mig och lämnade mig ensam i ett rum. Låg där i timmar och väntade på doktorn som hade verkligare tillstånd att hantera. Men det var en bra ensamhet. Jag var ju uppkopplad. Min kropp var liksom larmad om döden skulle komma strykande.
Det sa hon. ”Om det händer någonting så går larmet direkt.”
Varför är man inte larmad hela tiden?
Tänkte jag och somnade. Sov så otroligt bra just där, larmad på en brits.
Jag tänker faktiskt inte så mycket på döden längre, inte min egen i alla fall. Inte som jag brukade göra. Det har med barnen att göra. En slarvigt dokumenterad vinst med att få barn är ju att man omedelbart får en kopia av sig själv i skala 1:5 att flytta över dödsångesten till. Rädslan att någonting ska hända barnen är så mycket starkare än rädslan att någonting ska hända mig. Den lägger sig liksom i vägen för all annan rädsla. Som ett avledande brus. En sten att krama när man får håll.
Det kanske är därför jag fortfarande smyger in i barnens rum varje natt och lyssnar på andetagen, för att rädslan för plötslig sexåringsdöd i all sin befängda osannolikhet ändå är en mantel som skyddar mot rädslan för min egen. Måste höra dem innan jag somnar.
Jag minns inte hur det kändes att inte veta men exakt hur det kändes när jag förstod. Att alla ska dö. Det är ett av mina starkaste barndomsminnen och jag har aldrig lyckats skaka av mig det där ögonblicket. Det är ett ögonblick man vill gömma för dem så länge som möjligt.
Men en dag börjar de misstänka att det finns någonting man inte berättat. Och så frågar de om döden. Det är klart de gör. Det gör vi alla innan vi lär oss att döden är någonting man inte pratar om. En svart sten att gömma på botten av oss själva.
Pappa ska du dö någon gång?
Och man medger att det ska man nog, men att det är jättelångt till dess. Som om man visste.
Och sen sitter man plötsligt där och tänker på döden igen. Utan byxor.
Ett perfekt skov. I början av veckan upplevde jag ett perfekt skov av kvalitetskultur när jag såg det elegant slutna zombiedramat ”The girl with all the gifts”, det förlösande infernot ”Game of thrones” S07E04 och den mustiga rymdoperan ”Guardians of the galaxy vol. 2” inom loppet av 24 timmar. Tre gånger fem plus.
En historisk tweet. I juni 2014 twittrade göteborgaren Linus Larsson, alias @skrivbent: ”Detta att människan till ~60% består av vatten. Vi är i princip bara gurkor med ångest.” Det blev snabbt ett av de mest spridda (och stulna) skämten på nätet och sipprade snart ut i det folksjälsliga grundvattnet som ett nytt talesätt medan Linus, på grund av gåtfulla indie-mekanismer och omvända anklagelser om stöld, började hata sitt eget skämt. Han hatar det i dag med en alldeles särskild glöd. Men det är verkligen sant, vi är bara gurkor med ångest.