Reformerna stoppade en revolution
Vid denna tid för hundra år sedan pågick det första världskriget för fullt.
Några år senare hade femtio miljoner människor dött i strider eller av sjukdomar.
Europas karta hade ritats om, tre kejsare var borta, troner störtade. Nya republiker utropades, bland dem Finland, Estland, Lettland, Litauen och Polen. Hungersnöd och massfattigdom skakade många länder där revolutionen när som helst kunde bryta ut.
Hösten 1918 var den svenska kungafamiljen, hela borgerligheten och många socialdemokrater övertygade om att revolutionen var nära även hos oss.
Den då unge, men blivande statsministern, Per Albin Hansson skrev: ”Ängsligt frågar man sig om det skall bli möjligt att dämma upp för upplösningens flod.” Det Socialdemokratiska Vänsterpartiet publicerade ett manifest: ”Fram för den socialistiska republiken! En revolutionär våg sveper över världen och turen är nu kommen till Sverige, detta efterblivna land, som styrs av en Första kammare med rent medeltida representation. Det gäller att vara beredd då revolutionen knackar på dörren.”
Men socialdemokraternas ledare Hjalmar Branting och LO-ordförande Herman Lindqvist (min farfar) ville att allt skulle gå lagligt till. Per Albin Hansson skrev: ”Lagligheten får ej bli snaran som kväver demokratin. Stängas de parlamentariska vägarna, måste man anlita andra medel för att ånyo öppna dem.” I en ledare i Socialdemokraten skrev han:” Ställningen är sådan att om högern här försöker trotsa så bryter det löst…”
Vänstern krävde republik, åtta timmars arbetsdag, rösträtt för alla – även för kvinnor. Socialisterna ville nationalisera företagen och överlämna de stora godsens, de stora bolagens och statens jord direkt till statarna, torparna, drängarna, bondsönerna och skogsarbetarna. ”Dödsklockorna ringer över den kapitalistiska världen” skrev vänstersocialisternas tidning.
Då de flesta av kung Gustafs och drottning Victorias nära släktingar var bortsopade från sina troner förberedde även den svenske kungen en hastig flykt. Hans son prins Wilhelm skrev lite senare det vanvördiga julrimmet :” Åt republikens spöken sneglar pappa/ och undrar om han ska bli tvungen schappa.” Men i stället för revolution och inbördeskrig i Sverige kom demokratins genombrott med allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag. Arbetarnas krav fördes fram under ett ytterst stormigt möte i Folkets Hus där flammande appeller om reformer och republik varvades med Internationalen och Marseljäsen.
Det var Hjalmar Branting och Herman Lindqvist som i detta upphetsade klimat lyckades lugna revolutionärerna.
Medan vrålen och sången hördes från Folkets Hus fick Branting och Lindqvist kungen att förstå att det var monarkens och högerns styvnackade motstånd mot alla reformer, i synnerhet rösträttsreformen, som var den största faran för monarkin. Om kungen och högern fortsatte att vägra kunde nu vad som helst hända. Mycket hade redan hänt i Sverige med våldsamma sammanstötningar mellan arbetare och skarpskjutande militärer. LO och Socialdemokratiska partiet kunde få allt att flyga i luften genom att utlysa storstrejk eller massdemonstrationer.
Under förhandlingarna med kungen och regeringen placerade Branting och Lindqvist de sociala reformerna före kravet på republik. Deras taktik lyckades. Kungen accepterade parlamentarismen, högern gav vika, reformerna trummades igenom och republikkravet hamnade långt nere på listan. Där ligger det än. Tack vare socialdemokratin och LO.
In i det sista försökte högern försena och försvåra reformerna. Högerledaren Arvid Lindman undrade om det verkligen var till nytta för staten att dra in kvinnorna i det politiska livet medan Hjalmar Hammarskjöld varnade för konsekvenserna av att makten nu övertas av de minst kompetenta i samhället ” att detta skall vara till lycka för land och folk, det är mig ofattbart.”