Dokusåporna kan avgöra valet i höst
Tre veckor före valet pratar vi om tvättbrädor.
Delvis handlar det om Ali Esbatis syn på rut-avdraget. Vänsterpartisten jämförde lokalvårdare med tjänstefolk och Stureplanscentern löpte amok.
För nåde den politiker som försöker sig på metaforer. Med valet runt hörnet finns det inget utrymme för nyanser.
Kanske är det därför höstens dokusåpor hajpas som om det vore 2004. För första gången på ett decennium ser jag hur batikhäxorna på Möllan förenas med chipsmorsorna i Mörrum.
På något magiskt vis har alla börjat prata om tvättbrädor. Dock inte om städerskornas ritsch-ratsch. Det handlar om hunkarna i "Paradise hotel".
Visst är det bekvämt när Saga Scott, 25, berättar om sina preferenser?
"Det är viktigt att en kille har ett bra paket". Raka rör, inget tjafs.
De övervintrade Slitz-grabbarna kan plocka fram sin handcréme igen. Kulturmarxisterna kan luta sig tillbaka och göda sitt klassförakt.
En annan diskho återfinns kring Avenyn. I "Leifs restaurang" bjuder Leif Mannerström in arbetslösa till tjänstgöring i köket.
Det som slår mig är inte att TV4 låter Mannerström göra hutlös reklam för sin nya restaurang. Det är berättelserna. Människorna som söker jobb, men inte får några. Framför allt bränner det till när vi får bekanta oss med Mikael, 26.
Han har aldrig haft ett jobb. I stället har Mikael knarkat sig genom sin ungdom, varit hemlös och lagat all sin mat i mikrovågsugn. Hans dröm är att en dag kanske kunna åka och handla på Ikea.
Det säger mer än alla tillrättalagda sagor av knegare som Göran Hägglund eller Stefan Löfven har pratat med och som nu räds den rödgröna/borgerliga politiken.
På samma sätt lyckas "Idol" illustrera vårt klassamhälle bättre än de flesta politiker. Den som har råd med en sångpedagog eller har musikerföräldrar med rätt kontakter behöver inte programmet.
Den som inte har det får packa sovsäcken, ta bussen från sin håla eller förort och ställa sig i kön. Givetvis till allmänhetens nöje och självpåtagna rätt att håna den som inte är bra nog.
Dokusåporna påminner om romarrikets gladiatorspel där människor från samhällets botten kämpar för att folk ska få se lite action. Men till skillnad från många andra ser jag en poäng i det. Reaktionerna kring "Paradise hotel" säger mer om oss själva än om programmet. "Leifs restaurang" visar ansiktena på dem som politikerna har avhumaniserat. "Idol" utmanar kulturklassens kretslopp.
När politikerna inte längre kan måla i metaforer söker vi oss till dem som gör det. Dokusåpornas revival kan rent av avgöra riksdagsvalet.
I andra fall har jag ett programförslag:
Regeringen för en politik som hjälper arbetslösa att få jobb.
Städning och tv
På tal om städning har SVT nyligen presenterat sin nya höstsatsning. I "Sveriges städmästare" ska 28 självutnämnda städexperter dammsuga och diska på bästa sändningstid. Jag säger inget om det, så har jag ingenting sagt.
Städning och politik
I kölvattnet av debatten om rut-avdraget har Åsa Linderborg skrivit den skarpaste texten. I måndagens Aftonbladet Kultur sätter hon huvudet på golvmoppen: avdraget "subventionerar de välbeställdas bekvämlighet".