Hon visste om min allra högsta dröm
Jag åkte inte hem i går. Jag firade själv och tänkte på mormor.
Hon föddes på 1920-talet och läste bara sex år i folkskolan.
Ändå hade mormor toppbetyg. Hennes lärare lät skriva en rekommendation åt högre lärosäten och lovade att personligen betala alla kostnader. Det fanns en begåvning som inte borde slösas bort.
Men mormor ville inte leva i skuld. Hon hade också sju syskon som skulle tas om hand och så fick det bli.
När hon dog var jag rädd att hennes liv hade blivit förspillt.
Hon skrev inga memoarer, och i historieböckerna finns få rader om alla de kvinnor som satte familjen framför jaget.
Och när slynglar som jag nu skriver sina böcker handlar det sällan om våra mor- och farmödrar.
I våras nominerades mina egna memoarer till en litterär utmärkelse. Prisutdelningen skulle hållas den 8 april, på mormors födelsedag. Jag skrev ett vinnartal till hennes ära, för att slutligen visa min uppskattning.
Under sina sista år mötte hon mig bara som en vilsen tonårsidiot. En sådan som tyckte att ens mormor var det pinsammaste som fanns.
Då var det ändå mormor som höll ihop vår familj. Hon flyttade fem mil för att få vara nära sina barnbarn. Hon hade min syster och mig om dagarna, eftersom vi inte gick i förskolan. Jag minns fortfarande doften i hennes kök, värmen i hennes röst, ömheten i hennes ögon.
På högtiderna var det mormor som höll sig nykter. När bråken eskalerade var det hon som var tryggheten, hon som stod upp för oss barn, hon som tog oss åt sidan och tröstade.
I tacktalet skrev jag om hur mormor alltid uppmuntrade oss. Om att hon sa att vi kunde bli vad som helst. Om att hon var den enda som fick höra om min dröm som tioåring: att en dag få skriva i Aftonbladet.
Mormor sa aldrig att det troligen inte skulle gå, eftersom ingen i vår släkt ens läst längre än grundskolan.
Först efteråt förstod jag att hennes dröm var att jag skulle få leva min.
Jag åkte inte hem i år. För julen har inte varit densamma sedan mormor gick bort. Och jag vann aldrig det där litterära priset. Mitt tacktal, det dök ner i en soptunna.
Kanske är det meningen, att vissa livsresor ska förbli osynliga.
Men när jag pratar med mina vänner hör jag ett mantra upprepas. Att deras ljusaste barndomsminnen nästan alltid handlar om mor- och farmödrar. De som aldrig gick på sparlåga, som åt vid diskbänken. De som för många var den enda fasta punkten i livet. De som alltid fanns där, alldeles oavsett.
I historieböckerna står det om männen som byggde Sverige. När det i själva verket var deras fruar som bar samhället. De älskade, glömde och förlät utan att kräva någonting tillbaka.
Mitt oanvända tacktal har jag förträngt, men jag minns sista raden:
Mormor, jag älskar dig.
Supertrilogi
Det skrivs inte många böcker om det tidiga 1900- talets kvinnogeneration. Kristina Sandbergs skönlitterära trilogi om hemmafrun Maj är ett lysande undantag. Den tredje boken, ”Liv till varje pris”, belönades i år med Augustpriset.
Jag hoppas att väldigt, väldigt många fick de här böckerna av jultomten.