Det är inte synd om rasister
Jag läser analyserna efter valet och min blick falnar.
Många verkar vara överens: det är synd om Sverigedemokraternas väljare. De som bara röstar av rädsla, men som ändå kallas för rasister.
Jag säger inte heller att SD-väljarna är rasister. Däremot ska jag berätta en sak som alla verkar ha glömt. Det finns någonting som är betydligt värre än att bli kallad för rasist.
Det är att bli utsatt för rasism.
Somliga laddar upp bilder och stoltserar med att deras valdistrikt röstade rätt. Andra rasar på dem som lägger upp bilderna.
Med min hudfärg har jag inget val.
Om jag vill leva i frihet måste jag bo där det finns tolerans.
Med min hudfärg kommer mitt välmående alltid att hänga på min omgivnings människosyn.
Vi hundratusentals icke-vita svenskar kan inte välja hur vi bemöts, vår dagsform vilar alltid i vita svenskars händer. Eller borde jag ha skrivit rasifierade i stället för icke-vita? Eller färgade? Vår definition bestäms, bedöms och förändras ständigt av vita forskare och politiker.
Och vita tyckare bestämmer vad våra handlingar betyder. Vi som säger ifrån är lättkränkta. Vi som vill ha våra egna rum är extremister. Vi som inte gör det är förrädare, som mannen och kvinnan i Sverigedemokraternas valfilm.
När vi rör oss i vita sammanhang, kanske skriver kolumner i Aftonbladet, kallas vi för alibin. När vi umgås med andra icke-vita spär vi på segregationen.
I min hemkommun, under min uppväxt, fanns det en handfull mörkhyade barn. De kallades för n***r-Jenny, n***r-Pierre, n***r-Stoffe och så vidare. Det var i en småstad, det var 90-tal.
Men väldigt lite har förändrats. Om de hade ätit på lyxkrogen Kåken i Stockholm i dagarna hade de mötts av desserten ”n***rbollar i en fin gammal ljusstake med en mörk kvinna i klänning på”.
Eller så hade de kanske fått visa legitimation i tunnelbanan.
Det finns befogad kritik mot min blick. Jag håller med om att jag är lättkränkt, till och med paranoid. Ofta när jag går utanför dörren undrar jag om jag kommer att få vara i fred.
Så blir det när man flera gånger har råkat ut för personer som har tagit ifrån en all värdighet. Det händer alla icke-vita, förr eller senare. En gång är jävligt mycket mer än ingen gång. En gång kan riva upp sår som aldrig läks.
En gång kan vara att kallas för n***r. Efter den dagen smakar n***rbollar inte särskilt gott. En gång kan vara att stoppas från krogen för att vakten tror att du är prostituerad. En gång kan vara att tvingas förklara för sitt barn varför hon inte fick spela Snövit i skolpjäsen. En gång kan vara att vara det barnet.
Men en gång, en dag ska vi få kyssa den här skiten adjö.
Den dagen är det inte synd om någon.
Bitter minister
Tobias Billström gjorde ingen storsint sorti som minister. På sin Facebooksida kallar han Feministiskt initiativ för en mörk och destruktiv kraft, samt jämställer partiet med SD.
Kanske är det inte så konstigt. Migrationsminister Billström har beordrat rasprofilering i form av Reva-projektet och pratat om blonda och blåögda kontra de som inte är det. Då är det ganska rimligt att hata det enda partiet som gick till val med antirasism som en av sina huvudfrågor.