Skolbarn behöver läromedel – inte pisk

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag satt och bläddrade i en högstadieelevs geografibok för ett tag sedan när jag kom fram till avdelningen ”Sovjetunionen”. I kapitlet fick jag lära mig att ”många människor i Sovjetunionen jobbar på kolchoser”, hur stor landets BNP var, och hur många kvadratkilometer som ”Sovjetunionen” täckte. Som ni märker skriver jag ”var” och ”täckte” eftersom säkra källor har upplyst mig om att Sovjetunionen inte längre existerar.

Min egen dotter har inte förmånen att bläddra sig förbi Sovjetunionen i en bok. Min dotter har bara fått läroböcker i ämnena engelska och matte – i övriga ämnen är det kopierat material som gäller. Häromdagen hade hon ett prov på 30 kopierade sidor om Asien och Mesopotamien (som hon inte fick stryka under i eftersom hennes klass delar papper med parallellklassen.)

Det var här någonstans som jag började klia mig i huvudet. Så jag började ringa runt. Jag pratade med en NO-lärare på min gamla högstadieskola där eleverna numera delar på böcker i fysik och kemi med andra klasser, vilket innebär att de inte får ta med sig böckerna hem, eller stryka under i dem.

Samma sak var det i SO. Jag pratade med en mamma som har en dotter som går i sexan på en större skola i Stockholms innerstad. På den här skolan har barnen bara en lärobok i ett ämne – i de andra ämnena är det kopierade prylar för hela slanten. Mamman berättade att hon hade förhört sin dotter på geografi häromdagen (som bestod av kopierat material om Norden) när hon upptäckte att dottern hade pluggat in att ”man funderar på att bygga en bro mellan Danmark och Sverige” och att ”valutan i Finland är mark”.

Frågan är förstås hur barnen ska kunna lära sig att skilja 40 relevanta sidor från 100 om de inte får stryka under? Instuderingsteknik, det kanske viktigaste av allt. Hur ska elever som redan har det svårt i skolan ha en chans när de varken får anteckna i sitt material eller ta med böckerna hem? Och vem ska skriva läromedel i framtiden?

Vi har en skolminister som pratar om en flumskola som ska bli en toppskola med hjälp av tuffare regler och en lag som gör det obligatoriskt att sätta skriftliga omdömen redan från första klass. En skolminister som är utbildad på ställen som Hallands regemente och Svea livgarde, och som nu brinner för att applicera sina militära kunskaper på Sveriges grundskola. Men Sveriges skolbarn behöver inte pisk. Svenska skolbarn behöver läromedel.

I dag ligger rikssnittet för läromedel för grundskolan på 500 kronor per elev och år, enligt Skolverket. Mindre än en procent av skolans budget går till inköp av skolmaterial, pengar som inte räcker till mycket mer än ett kvartal med Kalle Anka. Och hur löser skolan det?

Enligt ”Bonus Presskopia”, som kontrollerar avtalen och rättigheterna kring kopiering av läromedel, är det olagligt att kopiera mer än 15 procent eller 15 sidor av en lärobok (om inte skolan eller läraren skrivit ett specialavtal med alla inblandade parter i boken – vilket både är en krånglig och svår process av praktiska skäl).

I vissa fall är det otillåtet att kopiera överhuvudtaget, och en person som jag pratar med berättar att föräldrar ibland ringer in och undrar när deras barn kommer hem med en hemläxa där det står ”Får ej kopieras av upphovsrättsliga skäl” på varenda papper. (Vilket också är en läxa. Om skolan sparar in pengar genom att kopiera upphovsrättsskyddat material – då måste det väl vara fritt fram för elever att kopiera filmer och låtar på nätet för att spara på sina.)

Att rädda den svenska skolan med hårdare regler är lika verklighetsförankrat som att tro att man kan få Livgardet att bli bättre ryttare genom att slå hårdare med piskan när de springer omkring på kaserngården på varsin käpphäst.

Jag tycker att Jan Björklund kan skriva det 100 gånger på tavlan innan han går hem.