”Hungrande skolbarn är en modern myt”
RINKEBY. Var är de hungrande barnen?
– Jag vet inte. Jag har frågat mina medarbetare och de är som levande frågetecken. Barnen på vår skola är inte hungriga när de kommer och de är inte hungriga när de går.
Rektor Hans Ovsjö på Knutbyskolan i Rinkeby bjuder på lunch. I dag är det spaghetti carbonara och rikligt med grönsaker. En grabb i tioårsåldern sätter sig bredvid rektorn. Tallriken dignar av spaghetti. Grabben äter, rektorn pratar.
– Jag har följt debatten om att barnen äter så mycket mer i skolmatsalarna nu. Vi kan inte se att de äter mer än vanligt här. De äter mycket. Som alltid. Och de äter upp. Vi har minst svinn i Järvaområdet.
Ovsjö kallar debatten om de hungrande skolbarnen för modern mytbildning. ”Jag vet ärligt talat inte var de hungrande barnen finns.”
Om några skulle hungra vore det väl här, på Knutbyskolan som ligger i det fattiga Rinkebys fattigaste område. Detta är ett så kallat utsatt område som kommer i nyheterna antingen på grund av fattigdom eller kriminalitet. Skolan har 370 elever, bara en eller två har föräldrar som är infödda svenskar. De flesta kommer från Somalia.
250 meter från skolan ligger det nya polishuset som ser ut som ett fort rustat för kravaller och belägring. Fasaden är slät med få och små fönster.
Polishuset är en verklighet, Knutbyskolan en annan. Det är glatt och stojigt och bollar som studsar omkring på skolgården, inne i matsalen lunchar barn och lärare tillsammans med frisk aptit.
– Man har det knapert här, säger Ovsjö. Man reser inte utomlands två gånger om året, man har inte lyxiga bilar. Men man lever inte i nöd.
Han betonar ordet nöd.
– Folk har arbete. Inga högbetalda arbeten men det är arbeten.
Samma dag som jag lunchar med Ovsjö har Svenska Dagbladet en stor artikel om att skolor erbjuder extra måltider och frukost. Det ger intryck av att Sverige befinner sig i hungersnöd.
Även Knutbyskolan erbjuder frukost sedan en månad. Det har inget med pengar att göra, säger Hans Ovsjö. Skolan har morgonfritis så att föräldrar som börjar sina jobb tidigt kan lämna barnen på skolan. 20-30 barn går på morgonfritis. 10-15 äter frukosten som bjuds.
Initiativet till frukost kom från skolledningen i Stockholms stadshus.
– De ville att vi skulle testa. Jag tror det har med fattigdomsdebatten att göra, säger Ovsjö.
Jag ringer Elisabeth Österman som är rektor för Husbygårdsskolan i Husby, ett annat utsatt område. Skolan har 500 elever.
– Jag har inte hört något om barn som kommer hungriga till skolan, säger hon. Jag ställt frågan till restaurangpersonalen. Vi har har inte märkt att barnen äter mer. Det är ingen förändring sedan den ekonomiska krisen började.
Hon säger också:
– Som rektor är man van att läsa en sak i media och se något annat i vardagen.
Tidigare i år talade jag med en tredje skolledare, Torbjörn Olausson, biträdande rektor på Enbacksskolan i Tensta – ytterligare ett så kallat utsatt område.
– Att barnen skulle äta mer är inget vi har noterat. Jag har inte hört ett ord om detta, sa han då.
När jag nu talar med honom i telefon är han irriterad – över de märkliga skendebatterna i Sverige. Som om det inte finns en massa reella problem att reda ut.
Jag skriver detta samma vecka som författaren Lena Andersson blir kölhalad av praktiskt taget hela nationen, från oppositionsledaren Magdalena Andersson till ett bibliotek i Högsbo som gallrar ut böcker av den grundligt utskällda författaren.
Det må vara att Lena Andersson är lika känslig som en räknemaskin när hon säger att det är föräldrarnas ansvar om barn hungrar. Gröt och linser är billigt och nyttigt.
Men frågan kvarstår.
Var finns de hungrande barnen? Alltså inte barn som lever i fattigdom och vars föräldrar inte har råd att åka på semester. Utan hungrande barn? Som samhällsfenomen.
Så vitt jag kan se har debatten tagit fart genom några nyhetsinslag. I november förra året hade Aftonbladet nyheten att barnen åt alltmer på Blombackaskolan i Södertälje. I augusti hade det gått åt 65 kilo pasta per dag, i november hade det ökat till 85. Nu, ett halvår senare, går det åt 100 kilo.
– Många familjer har det tuffare när alla priser ökar. Barnen är medvetna om läget och passar på att äta i skolan, sa Blombackaskolans kökschef Therese Faulseit i Aftonbladet i onsdags 24 maj.
Beror det på plötslig och extrem fattigdom? Så att föräldrarna inte kan sätta mat på bordet hemma? Eller finns andra orsaker? Som normal sparsamhet i bistra tider?
När jag kontaktar Faulseit med några uppföljande frågor skriver hon i mail att en förklaring till att det går åt mer mat är att eleverna köper mindre snacks i kiosker och omkringliggande butiker.
”Det är den förklaringen som vi har fått från eleverna själva och lärarna. Att det som de köper är mestadels dryck numer och inte mat/snacks i samma utsträckning som förut och det kan förklara varför det ökat så pass i matsalen, vilket såklart gör oss väldigt glada att de kommer hit och äter vår näringsrika mat i stället för snacks.”
Samma sak säger Åsa Cannerheim som är måltidsutvecklare i Södertälje kommun:
– Vår teori är att barnen inte får lika mycket pengar till snabbmat.
Blombackaskolan ligger också i ett utsatt område. Men larmet, som egentligen inte tycks vara ett larm, har även kommit från rikare platser.
I februari publicerade Dagens Nyheter en enkät där 129 kommuner uppgav barnen äter mer i skolan och att detta kan ”relateras till det försämrade ekonomiska läget för hushållen”.
DN hänvisade till att SvT också hade rapporterat om skolmaten. 17 januari hade Aktuellt ett stort inslag om Mimerskolan i Sundsvall. Rektorn Johan Edelsvärd sa att eleverna hade börjat äta så mycket att det inverkade på skolans ekonomi. Han sa att skolan kunde tvingas skära ner på personal och böcker för att ”täcka budgethålet som maten skapar”.
Mimerskolan ligger i ett område där medelinkomsten är 56 418 kronor, 107 procent högre än genomsnittslönen i Sverige, enligt Hitta.se.
Hur står det då till i sämre lottade områden, sa Johan Edelsvärd när jag talade med honom 20 januari.
Men när jag ringde till ett par skolor i Stockholms norra förorter fick jag svaret att de inte hade märkt någon ökning av elevernas matintag.
Det var förbryllande. Jag la anteckningarna åt sidan, något annat kom emellan. Detta var alltså i januari.
Fyra månader senare tar debatten ny, rasande fart. När jag åker ut till Knutbyskolan noterar jag att den ligger i ett område där medelinkomsten är 19 070 kronor, 30 procent lägre än genomsnittet i Sverige.
Rektor Hans Ovsjö på Knutbyskolan beskriver de typiska föräldrarna som taxichaufförer, tunnelbaneförare, barnskötare.
Mimerskolan är den skola i Västernorrland där föräldrarna har högst utbildningsnivå, säger skolans rektor Johan Edelsvärd. Han beskriver de typiska föräldrarna som lärare, verkställande direktörer, läkare.
Och deras barn får alltså inte tillräckligt med mat hemma?
När jag nu kontaktar Johan Edelsvärd igen säger han att eleverna har mindre fickpengar än tidigare. Färre lämnar skolan för att handla mat i närheten. Eleverna handlar också mindre i skolans kafeteria.
Förklaringen tycks alltså vara densamma som Blombackaskolans i Södertälje. Att det inte syns någon förändring alls på matkonsumtionen på Knutbyskolan beror nog på att den saknar högstadium. Eleverna får inte ränna ut och handla i kiosken vare sig det är högkonjunktur eller lågkonjunktur.
Mindre fickpengar – mindre hamburgare och godis och större aptit på skolans mat.
Att detta triggar politiker från höger till vänster att prata om hungrande barn och föräldrar som inte har råd att sätta mat på bordet, det säger inget om barnen men desto mer om det offentliga samtalet i vuxenvärlden.
En generaldebatt kan uppstå ur ett missförstånd.
Orden ”hungrande barn” är ett frestande bete både för politiker och media. När jag konstaterar detta betyder det inte att jag viftar bort de stora svårigheter många drabbas av i den nuvarande krisen. Jag viftar inte bort den fruktansvärda pressen på dem som har svårt att betala sina räkningar. Men verkligheten är konkret och inte några slagord.
Min lunch med rektor Hans Ovsjö på Knutbyskolan var förresten väldigt trevlig. Pojken bredvid rektorn klämde i sig det enorma lasset spaghetti på ett par minuter. En pojke som satte sig bredvid mig var reporter på skoltidningen och hade provat glass dagen innan.
Läraren Viktor Klintrot sa att problemet inte är mat utan den enorma segregationen som gör att barnen lever i Sverige och ändå inte.
– I nationella proven i läsförståelse fick de en text om ett barn som tillbringade en sommar i skärgården. Men barnen här vet inte vad skärgården är.
Skolan försöker häva segregationen så gott det går med utflykter ut i det svenska samhället.
När vi hade ätit upp tog vi tallrikarna och ställde dem i disken. På väggen hängde en tavla:
”Den mat du tar skall du äta upp!”