Min pappa är en typisk SD-väljare – han röstar ändå inte på dem
Jag bevittnar just nu ett starkt motstånd mot Sverigedemokraterna i mina sociala flöden.
Det känns tryggt.
Som journalist ska jag inte ta ställning politiskt, men att markera mot Sverigedemokraterna är något varje journalist bör göra.
Menar jag allvar? Är jag riktigt klok?
Sverigedemokraterna är ett hot mot fri journalistik och ett öppet demokratiskt samhälle. Hur går det för journalister när den bruna skiten träffar fläkten? Hur har de det i Polen och i Ungern?
Att ta ställning mot Sverigedemokraterna är inte som att avslöja att man lägger sin röst på Liberalerna eller Miljöpartiet. Att vara öppen med vad man anser om Sverigedemokraterna är att ta avstånd från en extrem avart. Jag bryr mig inte om hur stora de är. Vad säger vi om NMR får över fyra procent om fyra år? Hur långt kan vi flytta fram gränserna och låtsas att det som händer inte är farligt?
Problemet med alla ledarskribenter och kända personer på Instagram är att de är så urbana, så välutbildade, en så väldigt koncentrerad grupp människor.
Om jag hade varit SD-väljare så skulle jag inte lyssna på tjugoåriga tjejer mot en cityvägg som med perfekta rådjursögon tittar in i kameran och uppmanar mig att inte rösta på Sverigedemokraterna.
Vad vet hon om mitt liv? skulle jag kanske tänka.
Min pappa fyller 71 i oktober.
Han har vad man kallar låg utbildningsgrad. Han gick sjunde klass, sedan började han jobba. Han arbetade hårt med sin kropp tills han gick i pension för sex år sedan.
Min pappa är en vit man som älskar sin brygga och sin svenska utsikt och sin välkrattade gång. Han kör sin traktor på diesel och äter grova smörgåsar med remsor av platt kött som luktar ner hela kylskåpet. Två vegetariska döttrar har han fått, ingen vill någonsin smaka.
Det är verkligen töntigt att kokettera med sin pappa som jobbat hårt, visst är det så, men jag vet ingen som har slitit som min pappa har gjort. Varje morgon klockan sju åkte han till kyrkogården där han grävde gravar och krattade gångar och gjorde så fint att besökarna fortfarande pratar om det.
Sent på eftermiddagen kom pappa hem, ställde sin matlåda innanför dörren och arbetade på gården tills Rapport började. Sedan gick han och la sig till ljudet av ”God morgon världen!” på så hög volym att mamma fick sova under kudden.
Det är verkligen töntigt att posera med sin pappa som en enkel man, men jag vet ingen som nöjer sig med så lite som min pappa.
Kanske är min pappa en typisk sverigedemokrat, de är ju så många nu att de inte bara kan vara äldre vita farbröder som är sura på världen.
Min pappa har inte gått på universitetet, men han vet skillnaden mellan ett vanligt parti och ett farligt parti.
Och på söndag lägger han sin röst på ett vanligt parti.
Röstkö:
Dagens kolumn skrev jag på första parkett framför kön till förtidsröstningen på
stadsbiblioteket. Jag hade alltså bästa platserna till berättelsen om fria val och demokrati. Den var så vacker, den där kön. Jag är så lättrörd, jag måste komma ut mer.
Röster i kön:
En nittioårig dam orkade inte stå i kö utan lät sin yngre väninna stå tills det var hennes tur. ”Så fint ändå, att någon köar åt dig”, sa jag. ”FÖRNEDRINGEN!” utropade damen.