Resan till Tjernobyl – inte en katastrof
KIEV. Det finns många anledningar att inte åka till Tjernobyl.
Kvällen innan vi ska lämna Kiev och köra två timmar norrut mot den stängda zonen kring reaktor fyra, träffar jag en amerikansk turist som tycker att det helt galet och omoraliskt att besöka platsen för en sådan tragisk olycka.
Jag ligger och gruvar mig den natten. Är det idioti att åka dit?
Hade jag sett filmen Chernobyl diaries innan hade jag haft ännu fler argument att låta bli en radioaktiv sightseeing – någon mer avskräckande skildring av så kallad ”extremturism” är svårt att föreställa sig.
Lågbudgetrysaren, som hade Sverigepremiär i går, handlar om några amerikanska ungdomar som åker till spökstaden Pripjat i en rostig sovjetisk militärbuss. Man kan tycka att katastrofområdet borde räcka fint som skräckupplevelse på egen hand, men Chernobyl diaries är dessutom fullpepprad med blodtörstiga monster, från vilka ungdomarna flyr till det havererade kärnkraftverket.
Nej, det är ingen lysande rulle.
Men den sätter fingret på den där underliga dragningskraften som jordens otäckaste platser har på oss.
Jag vet inte vad som var mest skrämmande med att gå runt på de igenvuxna gatorna i Pripjat, en gång hem för 50 000 människor.
Kanske var det den trasiga dockan, som utstuderat placerats i en trappa så att vi katastrof-turister skulle få ta de där klassiska fotona av kvarlämnade, strålskadade leksaker?
Eller kanske att vår unga guide Ekaterina, som arbetar här varje dag med nya turistgrupper, snabbt drog upp luvan över huvudet när hon hörde geigermätaren pipa. ”Jag är glad att jag har ett jobb” sa hon, när jag frågade hur hon hamnat här.
Precis innan vi ska åka hem igen stannar vi vid monumentet över brandmännen som kämpade mot den giftiga elden den ödesdigra dagen för 26 år sedan. Anhöriga och kollegor till de omkomna fick bekosta minnesmärket själva – myndigheterna vägrade bidra med ett öre.
Kärnkraftsvurmare vill ju inte påminnas om sådana jobbiga saker. Så fort frågan kommer upp om vem som ska betala – för ta hand om avfallet, eller för att städa upp efter de förödande olyckorna – håller kärnkraftsbolagen för öronen.
Monumentet över brandmännen i Tjernobyl har för övrigt en titel som fastnar i minnet: ”Till dem som räddade världen”.