Sabuni trillade rakt ner i Åkessons listiga fälla
Varför har Nyamko Sabuni så svårt att göra sig förstådd? Det kan bero på att varken hon eller Liberalerna egentligen vet vad de vill.
I söndags var Sabuni inbjuden till Agenda för att debattera mot Jimmie Åkesson om dennes tweet, att vi inte ska ha folk här som utgör en ekonomisk, social eller kulturell belastning.
Som vanligt hade Åkesson skrivit något som är tillräckligt runt för att fånga så stora grupper som möjligt, samtidigt som han petar på gränsen ”för vad man får säga”. Reaktionen blev den avsedda: först upprörda röster med januaripartierna i spetsen, som måste låtsas vara chockade över att Åkesson tycker som han gör, och därefter en infekterad tv-debatt.
Nyamko Sabuni inledde med ett anförande långt som en tapetvåd, som hon tycks ha arbetat med i dagar. Det innehöll så många synpunkter och förbehåll, att man knappt begrep någonting.
Det enda som stod klart, är att hon trillat rakt ner i Åkessons listigt gillrade fälla: Alldeles egen på egen hand snävade hon in hans prat om ”kulturell belastning” till frågan om hederskultur. Och naturligtvis bedyrade hon att Liberalerna är emot hederskultur. Så varför är hon då så upprörd?
Hur är det möjligt att hon inte fattar eller ens försöker locka ur Åkesson, att det inte bara är månggifte och balkongmord som han avser när han pratar om kulturellt belastade grupper?
Är moskéer en kulturell belastning? Att bära slöja? Halalkött i skolbespisningen? Ett radband på instrumentbrädan?
Politiska debatter blir nästan alltid intressanta när man spjälkar ner en ideologisk värdering till något konkret. Om inte Sabuni är förmögen till det borde programledaren Nike Nylander ha hjälpt henne att måla upp ett scenario som man kan relatera till.
Kruxet för både Liberalerna och Sverigedemokraterna – och alla oss andra – är att mångkulturella samhällen måste bygga på kompromisser som förhandlas fram. Okej för slöja, men även på barn? och så vidare. Sådana diskussioner kan vara lika ansträngande som spännande, men de kräver eftertänksamhet och ett visst mod. Visserligen gör Sabuni Åkesson en tjänst när hon minimerar hans utfall till att bara handla om hedersskiten, men hon smiter också förbi en rad frågor som kan vara rätt knepiga.
Varje nytt framträdande av Nyamko Sabuni är att som att se nån som har råkat ramla ut från ett fönster och sedan försöker snacka sig till en hjälpande hand. Problemet är bara att man inte fattar vem det är man ska hjälpa. Med den enda mungipan uttrycker hon sin avsky mot SD:s ”hårda värderingar”, med den andra säger hon att Liberalerna ”inte vill bygga någon järnridå mot något parti”.
Det bästa vore om Liberalerna åkte ur, sa Jimmie Åkesson i sin slutreplik. Han sa bara det som de flesta nog tänker, men han skulle aldrig uttrycka sig så vanvördigt om ett borgerligt parti om det inte vore för att Liberalerna redan är uträknade.