Berlusconi-svikarna kommer att få betala

Jennifer Wegerup

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2011-11-13

Det är bilden av framgång.

Silvio Berlusconi ler sitt eviga leende och det når fortfarande upp till ögonen.

Håret är ännu hans eget, han är 50 år – en man på väg uppåt, framåt, ohejdbar, ­oövervinnerlig.

Bilden hänger i det övre pressrummet på Milanello, Milans anläggning utanför Milano. I väntan på Zlatan häromveckan hann jag studera den länge och väl.

Egentligen är det ett kollage­ av bilder, med Berlusconi­ i mitten. Runt honom bilder från hans tv-kanaler, hans fastighetsimperium, hans bokförlag – och hans AC ­Milan.

Över alltsammans svävar ­utklippta rubriker som ­talar om segrar, nya köp, nya framgångar.

Typsnitten, matchdräkterna, Berlusconis kostym – allt doftar och smakar 1980-tal.

År 1986 köpte Silvio Berlusconi Milan. Betydelsen av ­laget och dess fanklubbar, när han första gången tog regeringsmakten år 1994, ska inte underskattas.

Heja Milan! och Hej­a ­Italien! Lägg din röst på ­vinnaren Berlusconi och bli en vinnare själv!

Man ska minnas att hur ­löjeväckande Italiens ­premiärminister än må ha uppträtt de senaste åren har han en gång skapat sig all sin framgång, ur i stort sett ingen­ting. Den tanken förförde en gång många italienare. Samtidigt har han, som bekant, inte erövrat denna framgång enbart med lagliga, ärliga metoder.

Så nej, det är inte synd om Berlusconi när han nu till sist tvingas bort från premiär­ministerposten.

Lita också på att han blir kvar i maktens korridorer och att de som svikit honom kommer att få betala – liksom de vanliga italienare som tvingas ­betala politikernas misstag genom en allt kärvare vardag.

Ändå kan jag inte låta bli att undra vad han tänker, Silvio Berlusconi.

När telefonen ringer och det är vänner som ber om pengar, jobb, hjälp, plats på hans tv-kanaler.

När några av de mest ­betrodda röstar emot honom i parlamentet.

Vad känner han när han klär av sig om kvällen, när han står framför badrumsspegeln? Då han anar ryggens stelhet, ser åren som inga operationer helt förmår dölja.

När han somnar ensam, låt vara kanske med ännu en tv-dansös vid sin sida, men likväl bottenlöst ­ensam.

Vad tänker han då, Silvio ­Berlusconi?

Kanske att man får de vänner man förtjänar.