Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Verklighetens spionchef riggade fällor av kärlek

Den första bilden av Markus Wolf.

Verklighetens Karla hade i likhet med filmens­ en cigarettändare som han verkade glad i. Han hette Markus­ Wolf och var östtysk, inte ryss. Jag träffade honom på ett hotell i centrala Berlin strax efter nyår 1992.

Han använde en tung guldtändare.

Tomas Alfredsons stämningsmättade filmatisering av John le Carrés roman ”Tinker, tailor, soldier, spy” visar spionmästaren Karlas händer. Han håller en tändare han fått många år tidigare av sin motståndare George Smiley. Vi får inte se Karlas ansikte.

Lika anonym var Markus Wolf. Han blev Östtysklands spionchef 1958. Inte förrän­ 20 år senare lyckades en underrättelsetjänst­ i väst fånga honom på bild. Det var svenska Säpo.

Wolf var i Stockholm för att träffa en västtysk social­demokrat och någon mer, som han inte ville berätta om för mig.

De svenska säkerhets­poliserna förstod att besökaren i ljus kostym och mörka glasögon var viktig eftersom östtyska diplomater hade städat och fejat ambassadens gästlägenhet inför hans ankomst.

Säpo skickade bilden till sina kolleger i Västtyskland. De visste heller inte vem mannen var.

Något år senare fick en avhoppare från Stasi, den östtyska säkerhets­tjänsten, se fotot:

– Det är ju Markus Wolf!

Han var kalla krigets mest framgångsrike spionchef. Hans agenter penetrerade den västtyska statsapparaten, från förbundskanslerns kontor och ner genom delstaterna.

Specialiteten var kärleksfällor. Wolf och hans män analyserade, han använde det ordet, exempelvis vilka ogifta kvinnor som arbetade på utrikesdepartementet i Bonn.

– Sedan ställde vi frågan: Hur ska vi kontakta en viss kvinna? Våra viktigaste uppgifter fick vi inte från toppkällor, utan från sekreterare och teknisk personal.

Markus Wolf såg sig som en schackspelare. Men pjäserna var mänskliga och bondeoffren kärlekstörstande byråkrater­ som lurades att förråda sitt land.

Vi promenerade i den klara­ kylan längs Spree. Wolf var gladlynt. Han var elegant och gav intryck av väl­beställd intellektuell snarare än hänsynslös kalla krigare.

– Om vi kunde utnyttja en drinkare med skulder som var anställd i Nato så ... jag såg inget fel i det.

Markus Wolf dog den nionde november 2006, på årsdagen av Berlinmurens fall. John le Carré­ kallade honom­ ”en otäck tönt”.

Följ ämnen i artikeln