Allt det här resandet kan inte vara nyttigt

Johan Hakelius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2016-05-30

helskärm

När ni sist läste mig här – förutsatt att ni är så lojala som jag vill tro att ni är – läste ni en text som var skriven i väntan på att planet skulle lyfta till New York, men som publicerades när jag redan satt på planet tillbaka till Stockholm. Den här texten skrivs i väntan på ett plan till Rom. När ni läser den – ledsen alla inbrottstjuvar – är jag redan hemma igen.

Jag berättar det inte bara för att ni ska plågas av avundsjuka över mitt maka­lösa jetsetliv. Eller för att ni ska gräma er över att det var 30 grader varmt och sol i Rom den här helgen, när hösten kom tillbaka till Sverige. Jag berättar det snarare för att det inte är något särskilt med det. Jag är långt ifrån den mest resvane i mitt umgänge. I jämförelse med många snarare en stugsittare. I förhållande till 20–30 år yngre i det närmaste paralyserad.

Men, för att gå rakt på sak: Det kan inte vara nyttigt, allt det här resandet.

Jag vet att allt talar för motsatsen. Att resande kan öppna sinnena och bredda perspektiven. Att resande kan ge erfarenheter man aldrig kan läsa sig till. Att ­resande, åtminstone i teorin, gör oss mer förstående, ­storsinta, toleranta och ­empatiska.

Men ändå: Det kan inte vara nyttigt, allt det här resandet.

Det är som med själva flygandet. Vi vet alla att färden ut till flygplatsen i bil är farligare än flygandet som kommer sedan. Att risken för att vi ska lämna jorde­livet i ett eldklot av flygbränsle och vodka från miniatyr­flaskor är försumbar. Men vi vet också att det inte är rimligt att flyga. Det är inte meningen att vi ska kunna göra det. Vi utmanar ödet.

Jag har, då och då, försökt konstruera en ordentlig ­argumentation mot resandet. En beviskedja för att det inte är nyttigt. Jag har citerat tyska filosofer som bekymrat sig över människans ”­alibism” – den neurotiska känslan av att vara på fel ställe och att ständigt längta någon annanstans. Jag har prövat tanken att det ständiga frotterandet med semesteryra tyskar, kineser och ryssar i själva verket gör oss mer fördomsfulla. Jag har påstått att vi egentligen ­aldrig ser något originellt, vart vi än åker. Att allt blivit sig likt och standardiserat överallt, just för att hålla ­turister på gott humör.

Likförbannat reser jag. Och kul är det. Jag tror jag ger upp.