Problem kan användas - men de måste även lösas
Om ni inte är för upptagna med att gå ur Kommunal, avgå från Kommunal, skylla på Kommunal, eller något annat av det slaget, kan ni väl ge mig ett ögonblick.
Jag skulle vilja slå ett slag för praktiska problem.
Inte på så sätt att jag vill ha fler praktiska problem. Jag menar bara att praktiska problem är bättre än många andra sorters problem. Praktiska problem går nämligen ofta att lösa.
Något i tiden förvandlar allt till ideologi. Det samtalas inte särskilt mycket. Däremot debatteras det med snörda strupar och gälla röster. Nästan varje fråga som kräver uppmärksamhet förvandlas genast till en principfråga.
För professionella tyckare, som jag, är det en härlig arbetsmiljö. Nerv och engagemang och nära till de drastiska formuleringarna. Men man löser inga problem på det här sättet.
Debatter av det hätska slaget kan både vara nödvändiga och viktiga, förutom att de är underhållande. Men de handlar i grund och botten inte om de faktiska problem som de utgår ifrån. Problemen är bara arbetsmaterial. Debatter av det här slaget handlar om makt över offentligheten. Vilka ståndpunkter ska anses normala? Var står åsiktskorridorens väggar? Vem ska frysas ut och vem ska släppas in?
Allt detta är viktigt. Men det finns praktiska problem som kräver lösningar också.
Samlar man stora grupper unga män utan sysselsättning och ledning på samma ställe, skapar man ett praktiskt problem. Är de unga männen från kulturer som i vissa avseenden, till exempel kvinnosyn, avviker från vad som är det accepterade i Sverige, innebär det också ett praktiskt problem.
Man kan använda dessa praktiska problem som verktyg för att fördöma en hel kultursfär, eller för att peka ut meningsmotståndare som rasister. Man kan använda dem till att bygga stora konspirationsteorier, eller förneka att problemen ens finns, eftersom de inte passar den ideologi man står för.
Man kan, kort sagt, använda dessa problem till allt möjligt i det offentliga maktspelet. Men någon gång måste man också lösa problemen.
Jag begär inte att vi ska sluta släpa varandra i smutsen med jämna mellanrum. Sådant behövs.
Men skulle vi då och då kunna ta oss an de problem som finns och lugnt och sansat tala om möjliga praktiska lösningar också?