Tranströmers storhet låg i det kristallklart enkla
Jag bodde på samma gata som Tomas Tranströmer många år under 1990-talet.
Jag vandrade alltid extra långsamt förbi hans port i händelse av att jag skulle råka stöta på honom. Det hände aldrig, men däremot såg jag en gång om året, i oktober, att papperskorgen utanför hans hem var fullproppad med blommor.
Då visste jag att det var dagen då Nobelpriset i litteratur tillkännagavs och att Tranströmer inte hade tilldelats det. Pressen väntade utanför hans port och när priset gick till någon annan kastade journalisterna gratulationsbuketterna i papperskorgen.
Något år vittjade jag papperskorgen, satte blommorna i vaser där hemma. Jag läste litteraturvetenskap på universitetet och om kvällarna satt vi på min balkong och drack vin och högläste Tranströmer för varandra. Någon gång passerade han på gatan där nere och jag tror att jag vid ett par tillfällen påstått att vi vinkat och hejat på honom och att han muntert besvarat våra hälsningar, men jag anar att jag bara hittat på det. Jag tror inte vi riktigt vågade när vi såg honom. Han var min första idol i livet, och den enda.
Det är dagen efter Tomas Tranströmers död och jag ser hur kända och okända människor uttrycker sin sorg i medierna. Lena Endre sitter med Kjell Espmark i Nyhetsmorgon. Endre berättar om den där middagen som aldrig blev av. De talade ju om det, hon och Tranströmer, den skulle äga rum om bara några veckor. Och nu är det för sent. Det finns något skört och fint i att se Endre sorgset och förvirrat mumla om denna middag som planerades, men som nu är omöjlig att genomföra.
Man ser hur hon står öga mot öga med dödens obegripliga oåterkallelighet. Det går inte att förstå.
Jag läser hur ledamöter ur Svenska Akademien förklarar varför Tranströmer var så stor.
De säger så avancerade saker, jag fattar ingenting, och det gör kanske inte de heller, för Tranströmers storhet var ju enkelheten.
En gång hittade jag ett program på nätet, där man kunde kontrollera hur avancerat ens språk var. Man skulle stoppa in sin text i programmet och så gjordes en analys av svårighetsgraden i orden, av meningssammansättningarna och annat. Och så fick man då veta på vilken nivå man befann sig.
Jag stoppade på skoj in Tranströmers dikt ”Romanska bågar” där och fick svaret: ”Du skriver i nivå med en 12-åring.” Så rent och enkelt och kristallklart. Och så många världar de små orden öppnade inne i en, hans texter var som toppen av isberg, vidunderliga där under ytan.