Astrid Lindgren – när du behöver skedmata barnen med mörker
Natten är mörk och full av fasor. Och man tänker att man ska skydda sina barn så länge det bara går, lotsa dem genom en vadderad och mysbelyst version av verkligheten där allting är under kontroll och mammor och pappor lever för alltid. Tills det inte går längre och då… löser det sig på något sätt.
Det viktigaste är i alla fall att verkligheten inte ligger i bakhåll någonstans på vägen. Inga plötsligheter. Inga trauman! Man vill ha en sömlös tillvänjning till mörkret. Mjuktraumatiseringen.
Det är väl sånt vi har Astrid Lindgren till: att långsamt fira ner barnen i avgrunden som är livet. Förbi döden och vildvittrorna. Så att de landar på fötterna när de når botten.
– Pappa, varför är Emils pappa så arg?
– Han mår förmodligen inte så bra och…
– Pappa, varför dog Skalle-Per?
– Han var väldigt gammal och…
– Ska du dö?
– Ja, men det är jättelångt till dess och…
– Vad händer när man dör?
– Nej nu köper vi glass!
En sak i taget. Långsamt ner i mörkret. Från Katthult till Nangijala.
Ett problem är förstås att man inte bara kan sitta och läsa sagor med barnen, man måste gå ut och övningsköra livet ibland.
När första sonen föddes lanserade jag en ambitiös strategi för att kvalitetssäkra verkligheten: att aldrig släppa mitt barn med blicken. Det där blev krångligare när andra sonen föddes för man har ju bara en blick men det går ofta om man backar in i gynnsamma vinklar.
Du kan inte skydda dem för alltid.
Vad är det för slapp inställning egentligen? Det är klart att det går. Även om det verkar vara svårt för jag känner ingen som har en sådan barndom bakom sig. Alla har åtminstone något trauma liggande. Vilket är lite besynnerligt för det är ju nästan ingen som försöker traumatisera sina barn, tvärtom anstränger sig de flesta för att inte göra det. Men det går inte. Tydligen. För även om gradskillanderna är dramatiska – någon skälver vid minnet av en docka på tv medan någon annan nattvandrat genom ett minfält – så har alla åtminstone någon scen från barndomen som aldrig slutar rulla i hjärnans bakre rum. Från en punkt där resan in i mörkret gick för snabbt.
Man måste ta det försiktigt och då är Astrid Lindgren bra att ha. Tänker man och åker till Djurgården. Sagotåget på Junibacken är en utmärkt maskin för mjuktraumatisering.
Om du aldrig åkt sagotåget på Junibacken rör det sig alltså om ett tåg som inte är ett tåg, mer som en skidlift där man spänns fast och vaggas fram genom en lång tunnel med frusna ögonblick ur Astrid Lindgrens sagor – återskapade i punktbelysta modeller.
Det är fantastiskt. Som en visuell Madeleinekaka för alla mammor och pappor som gråter tyst i mörkret. Medan barnen skrattar och pekar. Första gången. Andra gången man åker sagotåget är de tystare och spanar lite ängsligt efter råttan. Den ohyggliga råttan från Nils Karlsson Pyssling som de nu lärt sig att frukta. Den som till skillnad från alla miniatyrerna är stor som en brunbjörn; ett mekaniskt vidunder som rullar ut ur en mörk nisch och blänger på resenärerna med ett blanksvart öga. Så här.
Barnen slutar omedelbart att andas och man gör vad man kan för att fylla mörkret med oskräck. Pratar husdjurska. Vinkar avväpnande till råttan. Såna grejer. Sen åker man vidare och barnen börjar andas igen. Mjuktraumatiserade.
Men det händer att sagotåget går sönder. Tydligen. Att alla resenärer blir hängande på var sin plats i tunneln. Någon hos Madicken på taket, någon annan över kalaset i Katthult. Och någon hos råttan.
Det är där vi blir hängande när sagotåget havererar. Hos råttan. Det är inte sant tänker man. Råttan rullar ut igen. Blänger. Tillbaka. Ut igen. Blänger. Tillbaka.
Man pratar och vinkar och pratar och vinkar men barnen säger ingenting. De bara vibrerar och vägrar släppa råttan med blicken. En minut går. Två minuter. Fram och tillbaka.
Ögat.
Efter tre minuter inser man att det är nu det händer, att det pågår: det första traumat. Rått-traumat. Eller det kanske inte är så farligt, de borde väl förstå att…
Plötsligt öppnas en hittills okänd lucka i väggen under råttan och en vaktmästare sticker ut huvudet i tunneln. Han är svårt angripen av skäggväxt. Det är bara ett hår med ögon.
– HALLÅ DÄR!
Yngsta sonen skriker rakt ut. Ett kort och omöjligt ljust skrik. Ett skräckfilmstjejskrik. Det råder inte längre någon som helst tvivel om att traumadebuten är avklarad. Det här kommer han aldrig att glömma. Råttan kommer att hemsöka honom i hans drömmar som den sexiga häxan i Conan Barbaren en gång hemsökte mina. (Jag och min mor bodde under en krånglig period på soffan hos en väninna vars två tonårspojkar drev en liten piratverksamhet med ocensurerade VHS-kasetter som mammor inte hade tid att bekymra sig om eftersom de var upptagna med att röka under köksfläkten och sucka över dessa förbannade karlar som till exempel var väldigt dåliga på att inte traumatisera barn.)
Vi kompenserades i alla fall för rått-traumat: med ett erbjudande om att få komma tillbaka och åka sagotåget en annan dag. Helt gratis.
– Nej nu köper vi glass!