Inget töväder men Putin ändå på väg in i värmen
Att Stefan Löfven är beredd att träffa Rysslands president visar att Vladimir Putin är på väg att välkomnas åtminstone in i västvärldens farstu.
Detta trots att han fortsätter att elda på det dödliga kriget i Ukraina och stöttar diktatorn Assad i Syrien.
Men något töväder handlar det inte om.
Europas ledare har inte precis stått i kö för att träffa Putin sedan Ryssland annekterade halvön Krim från Ukraina, tippade över kriget i Syrien till Assads fördel och försökte mörda en före detta rysk agent på brittisk mark.
Länge vägrade västledare att träffa Putin på tu man hand. På G-20 mötet i Australien 2014 mobbades Putin så hård att han reste hem i förtid.
Den svenske statsministern är inte först med att bryta isen. Men han är en av de första som inte är antingen på nivån Merkel eller Macron eller tillhör något av de länder som ingår i den numera ryssvänliga grupp som finns i EU. Jag räknar inte heller in Finland med sin speciella relation till Ryssland.
Europa har det senaste året i allt större utsträckning dragit slutsatsen att det inte längre är någon mening med att fortsätta med taktiken att frysa ut Vladimir Putin från den internationella gemenskapen. Ingenting tyder på att omvärldens sanktioner eller iskyla har fått Rysslands president att byta spår.
Mjuknat mot Ryssland
Däremot har ett antal länder i Europa mjuknat i sin inställning till Ryssland. Nästa gång EU:s sanktioner mot Kreml ska förlängas så är det inte alls säkert att det går att uppnå den totala enighet mellan medlemsländerna som krävs.
Ungern har alltid haft ett gott öga till Putin och premiärminister Orban gillar att vara motvalskärring inom EU.
Greklands premiärminister Tsipras har ett stort behov av mäktiga vänner utanför EU och tillhör dem som åkt på vänskapliga besök i Moskva.
De nya populistiska högerregeringarna i Italien och Österrike är uttalat ryssvänliga och kritiska mot EU:s sanktioner även om de hittills har ställt upp på dem. De propagerar för att EU måste försöka få med Ryssland i gemenskapen igen.
Österrikes utrikesminister Karin Kneissl gick så långt att hon förra året bjöd in Putin till sitt bröllop. Den ryske presidenten infann sig och dansade med bruden. En föraning om hur Rysslands president förmodligen kommer mottas om några år i stora delar av övriga Europa.
Löfvens budskap till Putin
Därför är det knappast någon som höjer på ögonbrynen över att Sveriges statsminister träffar Putin i Sankt Petersburg. Ett naturligt steg efter att utrikesminister Wallström 2017 träffade sin ryske kollega Sergej Lavrov.
Avgörande blir däremot vilket budskap Löfven har till Putin.
Vågar han fortsätta pressa Ryssland att upphöra med sin inblandning i kriget i östra Ukraina? Tar han åter upp det folkrättsvidriga i annekteringen av Krim?
Blir det någon kritik av Rysslands roll i Syrien eller den ryska underrättelsetjänstens upprepade agerande på främmande mark?
Då tänker jag inte bara på mordförsöket på ex-agenten Sergeij Skripal utan också på Ryssland försök att göra intrång i svenska datanätverk.
Tar han upp de ryska stridsflygens kränkningar av svenskt luftrum?
Även om det inte finns något akut hot från Ryssland mot Sverige så har de senaste årens alltmer aggressiva ryska beteende i vårt närområde tydligt visat den potentiella fara som existerar.
Naiv syn
Det som under en lång period inta kan karakteriseras än annat som en naiv svensk inställning till vårt eget militära försvar har nu slagit över i en nästan överdriven rädsla där många får det att låta som att en rysk invasion står för dörren. Det gör den inte.
I Rysslands intresse ligger dock att Sverige fortsätter att stå utanför Nato. Sverige är så nära ett medlemskap det går att komma utan att formellt vara en del av militäralliansen. Varje ändring av Sveriges status skulle mötas av en mycket kraftig rysk reaktion. Något Ryssland gör klart varje gång de får en chans.
Då är Putin säkert gladare åt att Sverige sagt ja till den ryska gasledningen Nordstream II, som löper nära Gotland, trots hård kritik inom EU och från USA.
Putin ser varje möte med en västledare som en möjlighet att slå in kilar mellan EU-länderna. Ett splittrat EU är betydligt bättre för Ryssland än ett EU enat mot ryska stormaktsambitioner.