Färglösa och dödstrista politiker är bra i coronatider
Våra färglösa och lågmälda folkvalda och deras ointressanta tal kan ibland vara en lättnad.
När jag ensam satt på riksdagens åhörarläktare på torsdagen blev jag så tacksam att jag inte ens behövde kämpa mot sömnen. Jag blev riktigt upplivad att den galaktiska tråkigheten.
Kan man ens kalla dem debattörer?
De använder sig av färdigskrivna manus och sedan länge färdigformulerade tankar, och ingen har schvung, ingen visar humör, ingen har ens antydan till verbal begåvning.
Bara tolv ledamöter satt i kammaren och lyssnade på debatten om utbildningsutskottets betänkande 2019/20: Ubu25. Det var i och för sig bra. Riksdagens ledamöter har i likhet med medborgarna isolerat sig för att inte insjunkna och bidra till att sjukvården störtar i kaos.
Socialdemokraten Roza Güclü Hedin poängterade för de elva kollegerna och mig att trygghet och ro är en förutsättning för lyckade studier. Hon efterlyste en nationell plan för trygghet och studiero. Hon talade om världens bästa pedagog. Denna pedagog är helt makalös.
När hon slutade sa hon:
Vem är då denna fantastiska pedagog jag talar om? Det är min mamma.
En sådan passage är vad som föreställer djärvhet i Sveriges riksdag. Roza Güclü Hedin log. Tre socialdemokrater applåderade blygt.
Moderaten Kristina Axén Olin talade om för riksdagen att hennes parti ser ett behov av en samlad digital strategi. Sverigedemokraten Roger Stenkvist efterlyste fler lärare. Rosa Güclü Hedin decinficerade sig med handsprit. Kristdemokraten Pia Steensland sa att det är viktigt att tänka nytt och ibland obekvämt. Kristina Axén Olin gick upp och sa att hon rört till det med moderaternas reservation men talmannen förklarade att det där redan var klubbat och gick inte att ändra.
Snart skulle det bli frågestund med statsministern. Fler ledamöter droppade in i kammaren. Kristina Axén Olin slog ut med händerna när hon talade med partivänner, det såg ut som om hon sa:
Alltså den där reservationen, jag fattar ingenting...
Stefan Löfven var klädd i mörk kostym och röd slips. Ju allvarligare läget är desto mörkare kostym har den som gör anspråk på att leda landet.
Moderaternas ledare Ulf Kristersson bar också mörk kostym.
Om debatten hade varit avslagen på gränsen till katatonisk var frågestunden så älskvärd att den gränsade till pusskalas. Ulf Kristersson sa att partierna talar med varandra och litar på varandra. Stefan Löfven sa att de orden uppskattade han verkligen och kunde inte annat än instämma.
Centerpartisten Anders W Johansson hoppades av riksdagen även framåt ska ha ett brett, öppet och förtroendefullt samarbete och se till landets bästa. Stefan Löfven höll med och tillät sig lägga till:
Vi håller ihop i Sverige.
Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt ansåg att vi måste fokusera på det som är viktigt för vårt land. Löfven instämde.
Ebba Busch tackade statsministern för det goda samtalsklimatet. Löfven tackade också. Busch efterlyste en nationell sjukvårdsgeneral som kan fördela resurserna mellan regionerna så att de kommer till bästa möjliga nytta.
Statsministern räckte ut en hand och sa att han inte utesluter någonting. Läget förändras hela tiden.
Den ende som bröt mot de andliga kyssarna, de symboliska handslagen och imaginära ryggdunkarna var sverigedemokraten Tobias Andersson.
Han varnade för utlänningar. På onsdagen sökte 79 personer asyl i Sverige. Många av dem kommer från det coronadrabbade landet IRAN. Ska man verkligen kunna söka asyl under dessa omständigheter?
Det kan man, sa Löfven.
Snart var frågestunden slut. Ingen hade höjt rösten. Ingen hade på allvar utmanat. Snart skulle en handfull ledamöter fortsätta att föra den debatt om utbildning som ingen lyssnade på.
På sätt och vis var det motsatsen till demokrati som ju förutsätter tuff debatt och motstridiga viljor.
Men hur mycket hellre ser jag inte i coronans tid dessa valhänta och ganska bonniga folkvalda jämfört med en ljugande narcissist som Trump eller en skamlös populist som Boris Johnson.