Det behövs fler verktyg för ungdomsbrotten
I pressrummet i Rosenbad i dag kolliderade juridisk noggrannhet som så ofta tidigare med politikers behov av att visa handlingskraft.
Det är viktigare att det går fort än att det blir bra från början.
Ämnet för dagen var "Nya ungdomspåföljder, ungdomstillsyn och ungdomsövervakning", en tilldragelse som inte fick rikspressen att springa benen av sig för att hinna i tid till.
Justitieminister Morgan Johansson och utredaren och hovrättsrådet Karin Sandahl berättade och förklarade och de få närvarande journalisterna ställde sina pliktskyldiga frågor.
Det var synd att intresset inte var större. Hur samhället bemöter ungdomar på glid är en viktig fråga, inte minst för oss som är av åsikten att det är vettigt att försöka bryta utvecklingen mot en kriminell identitet innan det är för sent och tonåringarna går runt beväpnade och skjuter ihjäl varandra.
De två nya förslagen fanns redan med i den stora Påföljdsutredningen 2009, men genomfördes aldrig.
Sandahl har fräshat upp tankegångarna, tagit intryck av remissinstansers invändningar och lagt fram en nästan tvåhundrasidig promemoria som justitieministern vid presskonferensen i allt väsentligt nickade nöjt åt.
Sverige har en lång tradition av att särbehandla ungdomar som begår brott. Redan i 1825 års lag återfanns en paragraf om att tonåringar som döms till fängelse ska avtjäna straff med något slags pedagogiskt innehåll.
På den vägen är det och dagens förslag är ett resultat av att nuvarande system är otillräckligt. Ibland faller unga lagöverträdare mellan de alternativ som domstolar har, exempelvis ungdomsvård eller ungdomstjänst.
Resultatet är att en 18-åring ibland får samma typ av påföljd som en vuxen, något som varken individen eller samhället tjänar på.
Ungdomstillsyn är det mindre ingripande av förslagen. Den unge ska regelbundet hålla kontakt med en stödperson i upp till sex månader samt tvingas delta i någon form av verksamhet.
Ungdomsövervakning är ett tyngre artilleri. En arrestering i hemmet under helger som ska kontrolleras med exempelvis fotboja.
Fördelar saknas inte med detta förslag. Mycket kan vinnas på att struliga tonåringar hålls borta från gator och torg och gäng.
Nackdelar saknas emellertid inte heller. De här ungdomarna har inte sällan trista hemförhållanden. Att tvinga dem att vara hemma med exempelvis hårt supande föräldrar är inte nödvändigtvis positivt. Nu kommer det förvisso att finnas alternativ till just utegångsförbud, men det återstår att se om alternativen kommer att fungera.
Dessutom kan en hemarrest vara belastande för hela familjen.
Nu ska förslagen ut på den sedvanliga remissrundan. Och efter eventuella justeringar läggs ett lagförslag. Det krävs dessutom en hel del förberedelser och hovrättsdomaren tror att de nya bestämmelserna kan träda i kraft 1 juli 2019.
Men så länge vill inte justitieministern vänta. Han vill att det ska gå fort. Handlingskraft ska visas. Här finns inte en minut att förlora, trots att ungdomsbrottsligheten sjunker sedan ett antal år.
Jag påpekade att en konsekvens av forcerad lagstiftning historiskt inte sällan har lett till att paragraferna blivit dåliga och frågade om det inte är bättre att det blir bra direkt än det går undan.
Johansson höll i princip med, men svarade att det i det här fallet inte handlar om kvaliteten i lagstiftningen utan om hur lång tid berörda myndigheter behöver för att anpassa sin verksamhet.
Kanske kommer dessa nya påföljder visa sig vara bra. Kanske kommer de att visa sig vara dåliga. Kanske kommer de visa sig vara hyfsade men otillräckliga. Vi får se.
Men jag tror att justitieminister Johansson och hovrättsråd Sandahl har rätt i att domstolarna behöver fler verktyg än vad de har i dag då de ska ta itu med ungdomar som begår brott.