Har trebarnsmamman mördat sin dotter?
En 46-årig kvinna med ett ansikte som delvis är dolt.
Har hon mördat sin 14-åriga dotter?
Sal 1, Nacka tingsrätt, åklagare Johanna Levin är med på länk, så även tolken, trebarnsmamman leds in i handfängsel.
Hon vinkar diskret till två unga män på åhörarbänken, en av dem reser sig för att hälsa och får en tillsägning av en vakt. ”Om du inte sitter ner åker du ut”.
Mord, sannolika skäl, åklagaren rabblar formalia, chefsrådsman David Säfve beslutar om stängda dörrar, journalisterna, kvällspressen, DN, TV 4, reser sig och går ut.
De två unga männen dröjer sig kvar. Försöker fånga kvinnans uppmärksamhet. Men hon tittar tomt framför sig, märker dem inte längre.
Vad rör sig i hennes huvud?
Följande är väsentligt: från häktningsförhandling till fällande dom är resan lång, kvinnan nekar till brott, att vara misstänkt är en helt annan sak än att vara skyldig och konstigare saker har hänt i straffrättens värld än att förundersökningar läggs ner eller domstolar friar.
Men det kan ju också ligga till på det sätt som åklagaren påstår, ett mord begåtts, möjligen är polisläckorna rätt ute, detta är ett hedersbrott.
Ett kriminologiskt lika vanligt som ovanligt alternativ.
Ovanligt i den bemärkelsen att kvinnor bara står för cirka 10 procent av det dödliga våldet.
Vanligt i den bemärkelsen att kvinnor, mödrar, ofta är inblandade, rent av pådrivande, i hedersmord.
Det har gått 20 år sedan Fadime sköts ihjäl av sin egen far och på bänkarna i Nacka tingsrätt sitter det vanliga gänget journalister under det vanliga väntandet på att häktningsförhandlingen ska ta slut och att domstolen ska meddela beslut.
20 år, så mycket som har hänt, samtidigt så lite.
Fadime Sahindal höll tal i riksdagen, hon försökte slå larm om en hederskultur som inte lät henne leva som hon ville, betydande delar av etablissemanget lyssnade inte, sådana strukturer finns inte, även etniskt svenska män mördar kvinnor.
I dag vet vi så mycket mer. I dag utbildas poliser och lärare i problematiken. I dag håller sig kommunerna med hederssamordnare, nya lagar stiftas, ett nationellt kompetensteam har bildats.
Ändå har just ännu en av alla dessa utredningar om ett hedersmord inletts.
Ändå gör en expert den förfärliga uppskattningen att nästan en kvarts miljon unga kan leva under hedersförtryck med allt vad det innebär av begränsningar i sina liv, förhindrade att bli förälskade i vem de vill, övervakade av äldre syskon och föräldrar.
Väldigt svårutredd är denna form av kriminalitet. Inte mycket av den kommer till polisens kännedom. Brotten är ofta välplanerade. De skyldiga är inte sällan nära släktingar som har starka lojalitetsband till varandra.
Klockan närmar sig 14, kvinnans son häktades tidigare under dagen, solen strålar in genom generöst stora fönster i det nybyggda kvarter i vilket Nacka tingsrätt numera ligger.
”Sickla Front”, som området heter på vår tids svenska, ett språk som mer och mer tycks lida av mindervärdeskomplex och fåfänga försök att dofta amerikanskt.
Ett barn har förlorat sitt liv, poliserna som kom till lägenheten anade oråd, berättelsen om självmord saknade inte egendomliga inslag.
Några dagar tidigare var flickan tillsammans med sin mamma på ett möte i skolan hon gick i, stämningen ska ha varit upprörd när det visade sig att hon hade börjat umgås i ett gäng bestående av både killar och tjejer.
Exakt vad som hände den 19 maj kommer förhoppningsvis gå att reda ut, frågetecken rätas rimligen förr eller senare ut och om förundersökningen leder till åtal blir bevis och indicier offentliggjorda.
Men än är det en tisdag i maj och högtalaren sprakar då och då till och ropar ut sina mål: sammanträde i hyresnämnden, något vittne kallas till sal 11, konkurser, våldsamt motstånd, misshandel.
Och en kvarglömd morgontidning berättar att ryskt krigsskrot ska ställas ut på museum i Kiev.
Strax före två släpps vi in i den behagligt svala salen igen.
Överläggningen är klar. Häktad, sannolika skäl, åtal ska vara väckt 7 juni.
Kvinnan blickar uttryckslöst från under sin hijab mot de två unga männen på andra sidan det skottsäkra glaset.
Hon sträcker fram sina händer mot bojorna som kriminalvårdens personal trär över hennes händer.