Väntat att domen mot poliserna som sköt Eric Torell inte överklagas
Det är ingen sensation att åklagaren inte går till hovrätten med åtalet mot poliserna som sköt ihjäl Eric Torell.
Tingsrättens friande dom var kraftfull, genomtänkt och lämnade få blottor.
Två veckor efter att Stockholms tingsrätt meddelade sin dom har chefsåklagare Martin Tidén tänkt färdigt.
Han konstaterar i ett pressmeddelande att domstolen värderade bevisen på ett annat sätt än vad han själv gjorde och gör bedömningen att hovrätten också skulle göra tummen ner för hans resonemang.
Det var den förväntade utgången. Tingsrätten var inte det minsta imponerad av bevisningen och skrev en utförlig dom som med all sannolikhet hade stått sig vid en andra prövning.
Faktum är att poliserna friades tre gånger om.
För det första föll åtalet redan på Tidéns beskrivning av händelseförloppet. Han ansåg att de 23 första av 25 avlossade skott omfattades av nödvärnsrätten. Men sedan vände Torell ryggen mot poliserna och utgjorde inte längre ett för dem inbillat hot.
Det är ett resonemang som vid en första anblick låter rimligt. Men, som tingsrätten påpekade, finns det inga bevis för att det verkligen gick till på det viset. De två skotten som träffade pojken i ryggen kan ha skjutits tidigare under förloppet.
För det andra tog domstolen sedan det säkra för det osäkra och konstaterade att även om åklagarens resonemang stämde hade det inte varit rimligt att kräva av poliserna att i den extremt hotfulla situation de upplevde att de befann sig i ska stanna upp mellan näst sista och sista skott efter att övriga 23 skott avlossade i snabb följd godtagits.
Visst, det kan låta märkligt att en 150 centimeter lång person med downs syndrom och leksakspistol får poliserna att känna sig hotade.
Men de hade fått information om att en farlig och beväpnad person tidigare härjat i kvarteret, pistolen såg äkta ut och gryningsljus rådde.
Och för det tredje konstaterade tingsrätten att experter som förhörts under rättegången inte stödde åklagarens påståenden.
Ett så här pass långtgående frikännande tillhör sannerligen inte vanligheterna. Men det innebär inte att det var fel av Martin Tidén att väcka åtal.
En vanligt förekommande missuppfattning är att åklagaren inte har gjort sitt jobb ordentligt om det inte blir fällande dom. Bevisvärdering är dock ingen exakt vetenskap och om inte åtalade frias då och då är det ingen mening att över huvud taget slösa skattemedel på rättegångar.
Till saken hör att en åklagare inte får väcka åtal om inte han eller hon kan förvänta sig en fällande dom.
Frågan är hur det ligger till med den saken i detta fall. Vi kan alla föreställa oss volymen på kritiken som hade drabbat åklagarmyndigheten om ärendet slängts i papperskorgen utan domstolsprövning.
Jag tror att chefsåklagaren ville undvika en sådan storm.
I tangentens riktning ligger kritik. Vi har rätt att kräva att åklagare följer lagen och inte faller till föga för opinionsstormar och ilskna löpsedlar.
Men jag tror att det var viktigt, för att inte säga nödvändigt, att den här fasansfulla historien prövades av domstol.
Alternativet hade inte haft en positiv inverkan på tilltron till polis och åklagare, den saken är klar.
Och även om den straffrättsliga prövningen av dödskjutningen av Eric Torell nu är avklarad återstår andra aspekter av ärendet.
Jag hoppas att polisen försöker dra lärdomar. Det är groteskt att en situation där 25 skott avlossas mot en person med downs syndrom och utrustad med leksakspistol över huvud taget kan uppstå.
Om inte annat förtjänar Eric Torells föräldrar att det kommer någonting positivt ur denna tragedi.