Nu får babyboom-männen betala för gamla synder

Johanna Frändén

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2019-11-22

helskärm

Det är uppenbart tungt att vara man med ett långt liv i rampljuset bakom sig just nu. Det är så mycket gammalt tjafs som kommer upp till ytan.

Samtidigt som Roman Polanskis nya film blockeras på biografer i Frankrike efter nya anklagelser om övergrepp på 1970-talet, frågades brittiske prins Andrew ut i en sällsynt intervju i helgen. Han pressades om sin vänskap med den nu döde finansmogulen Jeffrey Epstein och om de påstådda sexuella mötena kring millennieskiftet med då 17-åriga Virginia Roberts-Giuffre, som Epstein ska ha använt som sexslav.

Intervjun har beskrivits som en tågolycka av brittiska PR-strateger.

Prins Andrew lyckades både hävda att han aldrig inte sett något ”misstänkt” i Epsteins olika hem – ställen som andra beskriver som veritabla bordeller – samt att han under ett av datumen för de påstådda sexuella mötena med Roberts 2001 befann sig på en pizzeria utanför London. Varför man nu skulle lägga sådant på minnet tjugo år senare.

Själv verkade han i alla fall omåttligt nöjd med sitt svajiga alibi.

Prinsens katastrofintervju lögn för lögn

Journalisten Emily Maitlis som föredömligt intervjuade prins Andrew för BBC:s räkning avslutade sittningen med ett obligatoriskt ”thank you, your royal highness”. Det var en titel som kändes mer tillkämpad än vanligt efter att drottning Elizabeths näst äldste son avhandlat kunglig svett, sex och pizzavanor i nästan en timme. Några dagar efteråt meddelade det brittiska hovet att prinsen tar en paus från alla uppdrag.

Hade Emily Maitlis varit lite yngre hade hon förstås kunnat avsluta intervjun med ett ”OK boomer”.

I den händelse att någon missat det populariserades uttrycket av den 25-åriga nyzeeländska parlamentsledamoten Chloë Swarbrick för att avspisa en äldre politiker när han försökte avbryta henne under ett anförande i talarstolen. ”OK boomer” sammanfattar en hel ung generation och deras tynande tålamod med män – jo, alla män – födda under babyboom-decennierna efter andra världskriget. Det är en markering mot de som ställt till det för efterkommande – klimatkris, bostadskris, ekonomisk ojämlikhet – och som ändå har mage att håna ungdomar för deras engagemang.

Det är något speciellt med den här typen av generationsskilsmässor, som utan överdrift kan jämställas med den som 68:orna deklarerade med sina föräldrar: De kommer alltid som en chock för de utpekade.

Vi pratar ofta om de unga männen som samtidens förlorare – dåliga betyg, hög arbetslöshet, taskiga framtidsutsikter – men de har i alla fall aldrig vetat om något annat. Babyboom-männen däremot har varit hela samhällets kungar (och prinsar då) under efterkrigstiden. De har erövrat, byggt, tagit för sig och ägt världen de senaste femtio åren och aldrig trodde de väl att deras barn eller barnbarn skulle titta på dem med förakt. Aldrig trodde de väl att de skulle behöva betala för gamla synder när de närmar sig pension. I stället sitter de medelålders männen och näthatar på fredagkvällarna.

The boomers har några år på sig att ställa saker till rätta, i alla fall politiskt, men någonstans har tiden redan sprungit förbi dem. Det börjar bli oundvikligt att konstatera att det förra seklets stora vinnare inte har åldrats med värdighet.

• Babyboomers
  Man brukar säga att babyboomers är de generationer födda i västvärlden mellan krigsslutet 1946 och 1964. Gruppen definierades länge utifrån ord som optimistisk, tolerant och värdeliberal. Babyboomers anses ofta vara den sista generation som fick det materiellt bättre ställt än sina föräldrar.