Vi skulle blandas in i fler krig med Nato
Så länge USA och därmed Nato hade en uppenbart galen högerman som högste befälhavare låg den svenska Natohögern lågt.
Inte att undra på.
Men så fort det började se ut som om Joe Biden, alltså en normal högerman, skulle tillåtas vinna presidentvalet trots att han bara fick fem miljoner fler röster än Trump, piggnade Natohögern till. Det visade nämligen, för att citera Expressens ledarsida, ”att amerikanerna är att lita på”. Åtminstone i fyra år, får man väl försiktigtvis tillägga.
Därmed började borgerlighetens Natotjat om. Det nya var att Sverigedemokraterna nu anslöt sig. Det var i och för sig smått sensationellt, SD:are kallar sig ju nationalister, stod på Natoskeptikern Trumps sida och sympatiserar med Rysslands härskare Vladimir Putin. Så vad i all världen fick SD att byta linje i en så fundamental fråga?
SD:s veteranboss Björn Söders svar i veckan riksdagsdebatt var ett icke-svar: ”… om resultatet av att vi blir medlemmar i Nato skulle bli att vi räddar vårt landa och vår frihet – då är vi beredda att omvärdera vårt ställningstagande”, meddelade han till synes på fullt allvar.
Kul sagt. Men förstås innehållslöst. För på de premisserna, rädda vårt land och frihet, skulle vi alla gå med i Nato. Eller tvingas begå ännu värre dumheter.
SD:s omsvängning i frågan är alltså bara ett litet skämt, avsett som fjäsk inför de tilltänkta regeringskollegerna i M och KD. Ungefär som när SD plötsligt vände och blev anhängare av privatiserad vinstvälfärd.
Högern i Sverige har alltid varit stenhårt för Natoanslutning. Lika självklart som man var för svenska atombomber. Men ändå är högerns engagemang i Natofrågan lite gåtfullt. Genom åren har jag ansträng mig avsevärt för att förstå hur de tänker. Jag har – bortom retoriken – bara kunnat se att de vill ansluta oss till USA:s utrikespolitik. Och därmed bli av med alla jäkla sossepåfund om en egen svensk utrikespolitik.
Liberalerna är än mer svårbegripliga. I Expressens högstämda ledarartikel i veckan dyker det bara upp ett argument i sak. Nämligen att Natomedlemskap skulle ”visa att vi står stadigt i den västliga värdegemenskapen”.
Det är ett fnoskigt påstående. Sverige har stått stadigt i den gemenskapen sedan 1945, under hela Kalla kriget och än mer därefter, under ”Kriget mot terrorismen”.
Centerpartiets Kerstin Lundgren hävdade i riksdagsdebatten att ett närmande till Nato ”ökar Sveriges säkerhet och det är inte Rysslands sak att döma av Sveriges politik”.
Ett något oklart argument, som synes. Men hon tycks, precis som högern, vifta med det ryska hotet.
Det var funktionellt under det Kalla kriget i en tid av skräck inför det Tredje världskriget, då Sovjetunionen hade en kärnvapenarsenal som rentav påstods överträffa Natos. Men idag?
För några år sedan enades riksdagspartierna under mycket käbbel om att ”ett väpnat angrepp mot Sverige kan inte uteslutas”. Det är förstås en korrekt slutsats. Eftersom ingenting kan uteslutas i politik. Men därifrån är det ett oändligt avstånd till hypotesen att Putins Ryssland skulle vilja begå nationellt självmord genom att starta krig mot EU och därmed Nato.
Hypotesen förutsätter dessutom att Putin är galen och att generalerna i Kreml inte skulle stoppa honom om han ville begå ett ytterst utvidgat självmord med generaler och allt.
Det är alltså svårt att se något behov eller några fördelar med svensk Natoanslutning. Det tycks mest handla om sentimental symbolpolitik för den traditionella högern.
Nackdelarna är mer synliga. Förutom kostnaderna för upprustning och tvångsköp av sekunda amerikanskt krigsmateriel tillkommer det politiska priset.
Vi skulle hamna i militär allians med den blodtörstiga turkiska diktaturen som bedriver krig i såväl Libyen, Syrien och Centralasien som mot den kurdiska befolkningen. Dessutom skulle vi hamna i militär allians med ”illiberala” regimer som Polen och Ungern.
Däri finns inget att vinna, men mycket att förlora och även om USA, som är Natos obestridlige ledare, snart har en normal högerman som militär överbefälhavare så finns inga garantier för framtiden. Galningen kan komma tillbaka, eller hans son eller hans dotter eller likartad och revanschsugen republikan.
Den enda någotsånär säkra prognosen när det gäller svenskt Natomedlemskap är följaktligen att vi skulle bli inblandade i fler krig som inte angår oss, annat än som just Natoland. En Natostats krig är alla Natostaters krig. Den framtidsutsikten borde inte ens högern uppskatta.
Sverige är förvisso inte neutralt, som vi påstod oss vara under Kalla kriget. Vi är medlemmar i EU. Men vi står inte under amerikanskt befäl.
Högern är skyldiga oss ett exakt svar på frågan varför en sådan omvälvning av svensk utrikespolitik vore önskvärd. Det lär vi inte få.
För övrigt anser jag att…
… den norska skadeglädjen över döende svenskar tar sig allt egendomligare uttryck. Senast en ”vetenskaplig beräkning” som visar att de dumma svenskarna förlorat exakt (!) 43 073 mänskliga levnadsår i onödan. Vilket alltså Norge undgått med skickligt politiskt ledarskap och överlägset epidemiologiskt kunnande.
… de moderata PR-makarna gjorde rätt i att skippa lanseringen av ”Tuffe Uffe” med arg blick och armarna i kors. I sitt jultal framträdde partiledaren som mjukis vid julgran och talade vänt om barnens väl och ve. Till och med invandrarbarnens. Dock utan lösskägg och tomteluva.