Ni tror säkert att jag bara gör mig till
Alla som vill har ju sin egen spalt, om inte annat i blogg, och förvånansvärt ofta inleds de där spalterna med ”Ni tror säkert att jag...”
Gör vi?
Är det inte så att de flesta av oss är rätt dåliga på att tro något alls om andra människor? Och om vi nu tror något, så gör vi det om ganska få personer.
Och ”tror säkert” gör vi nästan bara om folk som råkar vara oss riktigt nära: ungar, morsor och ansvariga för kundservicen hos bredbandsleverantören.
Vi har ju andra saker för oss än att hitta på något att tro om okända människor, bara för att de råkar skriva några rader då och då. Möjligen har vi någon favorit, någon alldeles speciell spaltklottrare, som vi tror saker om.
Någon främling som vi, av rena trivselskäl, låtsas är en del av familjen.
Men de är undantag.
Jag undrar om de som skriver ”Ni tror säkert att jag?...” verkligen har fått för sig att det finns ett fullsatt Globen därute, som ägnar sitt liv åt att snickra ihop uppfattningar om just dem.
Är de verkligen fullfjädrade narcissister? Eller tycker de bara att det är en snygg, personlig, vändning? Eller är det en färdig fras, en passbit i huvudet, som egentligen inte betyder något alls?
Ungefär som ”Det var en gång”. En rituell öppning.
Fast ibland undrar jag tvärtom.
Anta att vi har fel, vi som flinar överlägset åt Brunett-Berit och Kolumn-Krille, när de förutsätter att allmänheten har en massa uppfattningar om dem. Anta att de har rätt. Att det faktiskt
ägnas en massa tid och tanke och engagemang i folkdjupet, åt att mejsla fram trosuppfattningar om alla dessa tangentbordspickande egon.
Det är en ganska läskig tanke. Ungefär som att plötsligt upptäcka att man bor mitt i Smokies gamla låt ”Living next door to Alice”: mitt bland folk som i 24 år byggt upp en djup och fullständigt ensidig relation till personer som de aldrig talat med. Eller, ännu värre, som att bo i The Polices ”Every breath you take”: en hel nation som gällt nynnar ”every single day, every word you say” till varje nytt ”Ni tror säkert att jag?...”.
Ett folkhem av stalkers, helt enkelt. Ett allomfattande riksförbund av potentiella kaninkokare. Medge att det låter ruggigare än några hundra kolumnknackare med storhetsvansinne.
Men ni tror säkert att jag bara gör mig till.