Kulturkrigarna uppfinner den ”rationella” intoleransen
Det är lite rörande att lyssna på politiker som försöker snickra rationella argument för att stoppa muslimska böneutrop men behålla ringandet i de kristna kyrkornas klockor.
Böneutropen är en muntlig predikan som kränker vårt religionsfria luftrum, resonerar någon, medan kyrkklockorna är en oskyldig kallelse till bön. Lite som Guds glassbil.
Det är ingen orimlig konstruktion. Men fortfarande en konstruktion. Eller tror du att samma politiker hade välkomnat islams heliga oväsen om det av tradition spelades på ett instrument, säg en arabisk luta kopplad till en liten Marshallförstärkare? Eller om det muntliga budskapet var begränsat till “fredagsmys med Gud om ni vill”, fast på arabiska?
Svaret är förmodligen nej. Inte om de kunde kavla fram något annat som liknade rationella argument utan att äventyra kristendomens heliga oväsen och någonting säger mig att de hade lyckats. Kulturkrigarna är kreativa när de finkammar samtidens marginaler efter lättantändliga konfliktytor. Böneutropen är ju ingenting nytt, moskén i Fittja har haft dem i fem år (utan ett enda klagomål till kommunen) men nu är det valår. Man måste uppfinna konflikten.
Även om jag roas av tanken på var en linje mellan muntlig och instrumental dyrkan i stadsmiljön kan ta vägen – kan vi nå en punkt där fotbollsfansens böneutrop om det enda laget måste ersättas av melodier som kan spelas på medhavda klockor? – har jag på sätt och vis mer respekt för de opolerade kulturkrigare som inte låtsas att det handlar om ordval och ljudkälla. De som inte vänder ut och in på sig själva för att sälja magkänslor och nationalistisk kollektivism i rationellt och frihetligt fodral.
”Lär ju vara S-politik om några månader”, skojade någon från Timbro och det var roligt men osannolikt – magkänslor brukar inte bli S-politik förrän de satt sig i opinionen och dit hinner vi knappast innan valet. Eller?
Nu finns ett rationellt (eller åtminstone ”rationellt”) argument att rida genom debatten och frågan är ju i förlängningen större än Växjö, att avfärda den som marginell håller liksom inte. Och man ska inte underskatta kulturkrigare som tillhandahåller rationella (eller åtminstone “rationella”) krokar att hänga våra magkänslor på.
Titta på debatten kring tiggande EU-migranter. Det saknas rationella skäl att förbjuda människor att be andra människor om pengar men förbudslinjen, i grunden förankrad i ett utbrett missnöje med den nya och besvärande stadsbilden, är idag helt avdramatiserad. Eftersom den fått en rationell ytbehandling.
Det där med människohandeln kan förstås låta som ett riktigt argument – det finns ju organiserad brottslighet som kan kopplas till tiggeriet – men det är det inte. Tiggande EU-migranter har vi haft i stor skala i flera år och det vore sensationellt om inga kriminella element hade etablerat sig i den miljön. Som i alla andra miljöer där pengar rör på sig.
Att förbjuda tiggeri för att det förekommer brottslighet i den miljön är lite som att förbjuda ungdomsidrott för att det finns tränare som begår övergrepp mot barnen. Eller som att förbjuda bilkörning för att det finns bilister som kör berusade.
Det är ett skenrationellt argument, men behändigt för både liberaler och socialister med behov av att besvara vår skamnupna trötthet på tiggarna utan att göra sig till åtlöje. Och var det inte förresten banal godhet att ge tiggarna pengar också? Och fel att inte göra skillnad på människor?
Det finns verkligen en omättad marknad för skenrationella argument, i synnerhet bland de auktoritärt orienterade medborgare som fick andas i påse några år medan det var trendigt med saker som tolerans, jämställdhet och liberala principer. De som kan klä deras magkänslor i akademisk legering omfamnas nu som gosedjur på hittegodsavdelningen.
Ingen vill vara intolerant, alla vill vara rationella. Vilken tur att man kan vara både och.