Det är mysigt att sucka åt samtiden
Jag sitter i ett mötesrum med en folkkär svensk artist född på 1950-talet och nickar som att jag förstår vad han säger. Det gör jag inte men han är så sympatisk och jag vill inte krångla till ph-värdet i vårt samtal. Dessutom är det viktigt för produktionsbolaget jag jobbar för att den folkkära artisten lämnar mötet på gott humör. Händer ska skakas, papper ska skrivas under.
Och det finns tydliga tecken på att den folkkära artisten är på gott humör, han minns djärva gamla revynummer av andra folkkära artister och han sjunger och slår handflatan mot bordet så att det blir ringar på mineralvattnet.
Sen samlar han sig och säger det där som jag kommer att nicka åt fast jag inte förstår.
– Sånt här skulle man förstås aldrig kunna sjunga på en scen i dag. Alla är ju så kränkta nu för tiden. Det skulle bli skandal.
Han suckar och himlar med ögonen. Eller han himlar liksom med hela överkroppen, så där som man gör efter ett helt arbetsliv i salonger där varje uttryck ska vara läsbart från sista bänkraden.
Det besynnerliga är att den folkkära artisten inte har sagt eller sjungit ett enda ord som man inte skulle kunna säga eller sjunga på en scen 2018.
Jag nickar ändå. För kemins skull.
Men jag tänker att det måste finnas någonting berusande i sanningen om att man inte får säga någonting längre, att den liksom blivit självförsörjande eftersom många egentligen trivs med sin roll där inne. Det är ett mysigt fängelse. En plats där man får vara rebell, åtminstone i det tysta.
Där man får sucka.
Det är ju skönt att sucka. Sucken är det kortaste och äldsta uttryck vi har för att berätta att vi vet bättre. Och vi knyter band med suckar, det är som ett intellektuellt parningsläte mellan dem som genomskådat världen och det har vi ju allihop. Hela tiden. Som unga gör vi uppror mot det gamla och som gamla gör vi uppror mot det nya och någonstans i glipan däremellan vill nästan ingen vara. Samtiden är nästan omöjlig att älska. Så töntig på något sätt. En ängslig vikarie i pappajeans.
Och alldeles oavsett sanningshalten i sanningen om att man inte får säga någonting längre är det en behändig sanning för den som famlar efter skäl att kasta pennor på samtiden.
Som sporadisk redaktör och manusförfattare i kulisserna bakom olika tv-produktioner möter jag ofta människor som suckar om att man inte får säga någonting längre. Ibland på goda grunder, ibland inte. Men bortom bråket om sanningshalten är i alla fall en sak glasklar: de trivs bra i den där sanningen och de hade inte velat vara utan den.
Suckandet i de mysbelysta tunnlarna under samtiden ska inte förväxlas med det besläktade men ideologiskt bestyckade “vi blir tystade”-narrativet som politisk valuta. I dag kretsar ju mycket av den högerradikala opinionsbildningen kring att odla myten om ett tystat martyrskap (eller att kapitalisera på enstaka men faktiska händelser) men det är inte bara opinionsbildare som täljer guld här.
Det finns flera internationellt kända komiker som i dag lever på att säga saker man inte får säga och publiken som lyssnar verkar inte bekymras av det filosofiskt besynnerliga som händer i salongen. Komikern Ricky Gervais, värd drygt 800 miljoner kronor, har murat hela stommen i sin senaste stand up-show “Humanity” kring sägandet av saker man inte får säga.
Showen har legat på Netflix i åtta månader nu och han är fortfarande på fri fot.
Liksom många andra guldgrävande “rebeller” hittade Ricky Gervais nyckeln till bankvalvet när han skaffade ett konto på Twitter. Där har han över 13 miljoner följare och som tur är blir vissa av dem arga på honom ibland. Det finns till och med en och annan idiot där ute. Tydligen. Det är förstås statistiskt omöjligt att inte väcka någons vrede när du pratar med 13 miljoner människor samtidigt men genar du bara förbi den logiken och låtsas att en arg tweet från någon med tolv följare är ett angrepp på din yttrandefrihet har du plötsligt byggt en maskin som aldrig går sönder. Du kan till och med läsa upp den arga tweeten när du står på scen, som ett kvitto på att du sagt något man inte får säga. Att du är en rebell. Som kan fakturera sina suckar.
Om man bortser från rikedomen, makten och antalet följare är Ricky Gervais tillvaro inte olik din och min. Han lever bara i en extrem modell av en samtid där alla plötsligt är uppkopplade och liksom delar fikarum. Där vi har många fler möjligheter att kränka och många fler möjligheter att höja rösten när vi känner oss kränkta. Ett rum där man inte får säga någonting längre.
Framtiden ser ljus ut för människor som trivs i sanningen om att man inte får säga någonting längre, människor som gillar att sitta i det mysiga fängelset och sucka. För så länge inte strömmen går kommer bruset bara att öka där ute.
Liksom suckarna. Där inne.