Kvinnor! Vi måste fejka för att rädda våra döttrar
Tjejer, sluta banta framför era barn. Sluta göra era småtjejer till de nya bantningsoffren. Jo, det är faktiskt så. Jag har några exempel här:
Jag stod på ett bageri för ett tag sedan. En femårig tjej och hennes mamma skulle köpa bröd. Tjejen – liten och smal precis som sin mamma ifall ni undrar – ville ha en kokostopp. Mamma sa inte att ”det går inte för det är inte lördag” eller ”nej, vi ska äta middag snart” utan hon kläckte ur sig: ”Nej, herregud, då blir du tjock.”
En kompis berättade att hennes kusin säger till sin unge, när hon tycker att hon ätit tillräckligt med middag, även om ungen vill ha mer. Ungen är inte tjock, tvärtom. Men morsan har alltid hållit på med sin kropp. Tränat och bantat den. Men man kan inte säga till en liten tjej att hon inte får äta mer och tro att det inte kommer att påverka henne. Att hon inte kommer att förknippa hunger med skam en dag. Eller kanske redan gör. Men min kompis kusin tycker att hon gör rätt. Hon tycker det är jobbigt att se sin dotter glufsa i sig.
Alla föräldrar som gladeligen viker ut sig i Mama och stolt berättar att de ger sina barn nötter i stället för godis. Som förbjudit socker. Det är också en form av mathysteri som inte är ett dugg sundare än frosseri. För samtidigt sitter våra femåringar i vagnar och kan knappt klä på sig själva på dagis. Att röra på sig är väl grejen, inte att man äter lite godis ibland?
Det råder ju fri bantningshysteri igen ifall det undgått någon. Och det är väl okej om barnlösa brudar tar bilder på frukostäggen till sina bloggar och hetsar om beach 2008 och powerwalkar sig runt samma eviga sjö varenda kväll. Eller att Carolina Gynning gladeligen berättar om sin nästan storlek 0 som om det var en religion som hjälper henne genom allt. Det kanske det gör också, vad vet jag. Men när man har barn och håller på så där, det är inte schyst. Det lägger grunden för ett dåligt kroppssjälvförtroende.
När blev det okej att inte smyga med sin bantning eller kroppshysteri?
Jag kallar mig aldrig tjock framför min dotter. Kommenterar inte kroppar på teven eller till kompisar om hon är med.
Jag drar inte i kläderna och suckar så att hon ser det.
Jag är barn (kvinna) av min tid. Klart jag inte är nöjd.
Jag är lika uppfuckad som alla andra och klagar på tre eller fem kilo hit och dit och nojar ihjäl mig över ytan, när jag kanske borde städa mer därinne, eftersom min generation VET VET VET att ytan är viktig. De försökte säga att det inte var så men det var en lögn. Men jag tar djupa andetag hur jag än ser ut och leker med min dotter i vattnet. Jag gömmer mig inte. Jag lägger hennes hand på min mage och säger: Mjukt va!
Jag fejkar.
Det är inte mammor som är skuld till att vårt samhälles inofficiella statskick är size zero. Men vi kan inte bara vara offer. Vi gör något fel och vi är samtidigt våra döttrars förebilder. Jo visst, pappor håller också på – pappor känn er träffade då! – men det är ju vi brudar som verkligen vet hur satans jobbigt det är. Varför ska vi föra det vidare? Vi som förstår. Ska vi inte försöka göra bara lite motstånd?
Ska vi inte fejka ett bra kroppssjälvförtroende här och nu. Aldrig tjafsa om det framför våra barn. Inte noja så de hör eller lära dem att runda lår är värre än krig. Jag tror inte på en fin värld utan bantning men jag tror att vi måste skona dem lite. Älska flickorna precis som de är men också låtsas att vi älskar oss själva precis som vi är.
Ännu enklare är att bara hålla käften när ordet ”tjock” eller ”ät inte mer nu” är på väg ut. Tänk några sekunder på konsekvenserna.
Fake it or break it.