Tiga är guld – kolla bara på Mona Lisa
Jag läste ett citat av en konstnär, som jag råkar vara ytligt bekant med. Det var väl, i all enkelhet, den konstnärliga motsvarigheten till en reklamslogan, för syftet var att bli av med en numrerad upplaga. Inget fel i det. Den svältande konstnären som vägrar att hora på marknaden är ett överskattat ideal.
Men, med det sagt ...
Citatet var ett försök att förklara vad konstverket i fråga uttryckte. En egenhet med det mesta av samtida konst är ju att syfte, eller till och med motiv, oftast är dunkelt för alla utom för konstnären själv. Problemet med just detta citat var att det gav intrycket av att även konstnären hade ytterst vaga idéer om vad det var han ville ha sagt. Det rörde sig bara om ett par korta meningar, men de bågnade under trycket av kvalmiga plattityder.
Nu kan man förstås säga att jag ger prov på en förstockad konstsyn. Varför ska konstnären veta precis vad han uttrycker? Kan man inte låta konstverket ha ett eget liv, ge det en tolkning utifrån vad man själv ser och nöja sig med det?
Jodå. Visst. Man kan tänka sig att konst är en alltigenom narcissistisk övning. Att det enda vi vill få ut av en konstupplevelse, är en ursäkt att gräva ännu djupare i vårt eget inre. Men man kan också tänka sig att konst kan handla om något annat än våra egna navlar. Då kan någon annans, till exempel konstnärens, idéer vara intressanta.
Jag funderar på varför citatet blev som det blev. Kanske är det ytterst genomtänkt. Kanske vet konstnären, efter år på marknaden, exakt vilken rappakalja som säljer. Kanske är jag för dum för att förstå. Kanske har konstnären bara tvingats uttrycka sig i fel form. Mina kolumner skulle tvivelsutan vara grumligare om jag tvingades teckna dem, eller uttrycka dem i dans.
Men så finns förstås också möjligheten att konstnären bara slängt ihop en grej, utan någon egentlig tanke.
Jag har faktiskt ingen aning om vilken förklaring som är sann. Men jag har bestämt mig för att lära av exemplet. Om någon skulle be mig att förklara vad jag egentligen menar med det jag gör, tänker jag spela den tysta, mystiska typen. Bara bjuda på ett litet gåtfullt leende.
Mona Lisa var antagligen tom i bollen, men vi anar fortfarande något stort bakom hennes tystnad.