Paradiset som försvann i ett hav av blod
För 40 år sedan tågade röda khmererna in i Kambodjas huvudstad Phnom Penh – och förvandlade landet till en mardrömsk diktatur. Herman Lindqvist var där.
För exakt 40 år sedan satt jag i vad som visade sig vara det sista passagerarplanet till Kambodjas omringade huvudstad Phnom Penh. Från luften såg vi fem passagerare ombord hur röken från artilleriprojektiler slog ner nära landningsbanan. Svart brandrök steg mot skyn lite längre bort.
Piloten lyckades landa och körde fram så nära terminalen han kunde. Med artillerigranater vinande över huvudena sprang vi ner i skyddsrummet.
Vad gjorde jag där? I fem år hade jag som Asienkorrespondent följt kriget i Kambodja. Nu förstod alla att slutet var nära. Den kommunistiska gerillan låg redan i förorterna, varifrån de öste in granater över staden. Över två miljoner flyktingar hade sökt sig in mot centrum. Jag ville se hur det gick till då kommunisterna tog över och förvandlade Kambodja till det utlovade paradiset.
I Phnom Penh rådde full panik. Flyktingar fyllde varje park, idrottsanläggning, trappuppgång och trottoar. Mediciner och mat höll på att ta slut. Elgeneratorerna fungerade bara korta stunder. Det var den varmaste årstiden, 40 grader i skuggan. Det stank av smuts, blod och avföring.
Några dagar senare dånade amerikanska helikoptrar in över staden för att hämta ut de höga regeringstjänstemän och västerländska diplomater och journalister som ville sätta sig i säkerhet. Vi var några som frivilligt stannade kvar. Min tidning skickade telegram på telegram: ”Lämna genast Kambodja. Detta är en order. Evakuera. Åk hem.” Jag låtsades inte ha läst dem. Jag ville se vad som hände. Jag trodde det skulle gå lugnt till. De som inte hade samarbetat med regimen eller profiterat på kriget hade ingenting att frukta. Trodde jag. Dessutom var jag svensk. Olof Palme hade väl alla hört talas om? Jag var lugn. Jag var totalkorkad.
Granatbeskjutningen ökade dag för dag. Varje nedslag skapade död och kaos bland flyktingarna på gatorna. Svart människohår och bitar av människokroppar fastnade i rappningen, sjöar av svartblått blod rann över gatan.
Sista nattens bombardemang var öronbedövande. I gryningen hördes ropet: ”Kommunisterna kommer!” De första gerillasoldaterna möttes med jubel, skratt, applåder och läskedrycker. Alla var lyckliga, kriget var slut. I fem timmar varade lyckan. Sen kom de organiserade kadrerna, de röda khmerernas elit norrifrån. De var klädda i svarta uniformer. De log inte. De beordrade alla att omedelbart lämna Phnom Penh. De möttes med misstro. Vart skulle människorna gå? De svartklädda sköt då rakt in i folkmassan, in i affärer och lägenheter. ”UT!!!” vrålade de i högtalare. Skräckslagna människor sprang ut ur husen, ut ur staden. Tusentals anslöt sig, tiotusentals. Fram emot kvällen hade miljoner gråtande, panikslagna människor sökt sig ut ur staden i alla riktningar, de flesta bärande på bylten med några få tillhörigheter. Det luktade brandrök, ruttnande sopor och död.
Vi västerlänningar som var kvar sökte skydd på franska ambassadens tomt. Ambassaden var stängd, men trädgården och byggnaderna fanns kvar. Dit kom också kambodjaner som arbetat för västerländska bolag eller var gifta med västerlänningar.
Vi såg hur Phnom Penh tömdes på några dagar. Sen kom de röda khmererna för att hämta kambodjaner från det franska skyddsområdet. De flesta blev avrättade i närheten. Vi kunde höra skotten då en sårad kambodjansk överste bars ut på bår för avrättning runt hörnet. Hans belgiska hustru och döttrar föll gråtande till marken.
Några veckor senare fördes vi utlänningar som var kvar, hungriga, smutsiga och trötta i öppna lastbilar mot thailändska gränsen. Vi körde över de dödens fält som Kambodja förvandlats till. Varje stad och by som vi passerade var tömd. Lukten av ruttnade kroppar slog emot oss i den darrande hettan. Under hela tiden från Phnom Penhs erövring till vår evakuering visade sig aldrig någon i den politiska ledningen. Det gjordes inga politiska uttalanden, inga förklaringar gavs.
Men då jag utmattad kom över gränsen till Thailand möttes jag av den svenska vänsterns entusiasm: ”Horhuset Phnom Penh utryms ... Folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna … Man började skura golv och väggar, eftersom människorna inte skulle leva i förnedring här, utan i fred och med vänlighet …” stod det på Expressens kultursida. Den svenska socialdemokratin jublade. Kambodja var befriat och lyckligt. Hette det. Jag försökte berätta vad som hänt, men blev i det närmaste idiotförklarad. Jag hade ingenting förstått, fick jag veta.
VISSTE DU ATT …
Avrättade ”intellektuella”
… flera hundra tusen människor avrättades bara för att de bar glasögon, armbandsur eller såg intellektuella ut? Eller för att de bar fel kläder, skrattade eller grät vid fel tillfälle. Alla städer skulle avskaffas, likaså pengar i det totalt klasslösa samhället.
Ingen dömdes för brotten
… kanske så många som tre miljoner av landets åtta miljoner invånare dukade under av svält och umbäranden? Hälften av alla barn kom ifrån sina föräldrar. Ingen i den högsta partiledningen blev dömd för grymheterna.
Han var full av beundran
… Jan Myrdal var till slut den ende svenske vänstermannen som in i det längsta klampade omkring i Kambodjas risfält full av beundran. Han kan fortfarande inte se att någon massaker eller terror ägde rum där.