Jobb, man, fru – vi är utbytbara
Hittills i år: Glenn Hysén, Dolph Lundgren, Ernst Billgren. Äldre, känd man som separerar från jämgammal fru och blir tillsammans med yngre kvinna. Inget nytt under solen. Ett mönster så vanligt att det kunde säljas på Ikea.
Och reaktionerna är alltid desamma. Kollektiva fnysningar, kommentarsfält som fylls av indignation, av människor som vill ventilera sin besvikelse över SVEKET – oavsett om det har funnits ett svek eller inte.
Sådana här nyheter sticker uppenbarligen rejäla hål i våra hjärtan.
För det de påminner om är nämligen ett osvikligt och grymt faktum:
Vi sitter aldrig säkert. Den som lämnade riskerar själv att bli lämnad i morgon.
Vi är alla utbytbara.
En ledarskribent på Dagens Nyheter skrev häromdagen om Lars Ohlys avhopp som partiledare och beskrev honom som en person som inte kommer att ha lämnat några betydande avtryck. ”Han har inga egenskaper”, lät det. I skribentens ögon kunde Ohly alltså lika gärna ha fortsatt klippa tågbiljetter.
Från spåret till perrongen utan att passera historieböckerna. Och nu ska denne parentes bytas ut mot en yngre, piggare förmåga med personlighet och förmåga att sätta avtryck.
Inte som Ohly. Utbytbar.
När jag skulle ha semester i somras förberedde jag mig som en general inför ett viktigt fältslag. Skrev tjocka kompendier till mina vikarierande redaktörer, skickade otaliga mejl med instruktioner och uppmanade dem att ringa mig om det var något. Vad som helst.
Så åkte jag i väg och hörde inte ett enda ljud på fem veckor. Inte ett telefonsamtal, inte ett pling i mejlkorgen, inte ett sms. Det var helt enkelt ingen som behövde mig.
Utbytbar.
En känd skådespelerska berättade för en journalist om hur det var att bli gammal i Hollywood. Hur hon kände sådant vemod över att ingen längre visslade efter henne på gatan. Nu visslade de efter någon annan. Och ingen botox i världen kunde rädda henne då.
Det kommer alltid någon annan. Som kan ta över. Som vill ta över. Jobb, man, fru, uppdrag, lägenhet, hornhinna. Vi är alla någon gång utbytbara.
Och kanske finns det en ödmjukhet att finna i det där. Hur speciella är vi egentligen, i ett hav av sju miljarder?
Nästa!