Dagen då ryska trupper var nära att inta Stockholm
Så här års passerar flera hundra nöjesseglare och sommargäster varje dag genom det trånga men vackra Baggensstäket söder om Stockholm. Småbåtarna är på väg till och från stugorna i skärgården.
Men just i dag, den 13 augusti 1719, var det full panik i sundet. I november året innan hade Karl XII stupat i Norge, den svenska armén trängdes tillbaka på alla fronter, fienden tryckte på i väster, söder och öster och sedan flera veckor tillbaka brände den ryska flottan städer, bruk och gårdar längs den svenska ostkusten. Den 13 augusti kom larmet: flera tusen man ryska trupper var på väg mot Baggenssundet, bakdörren till Stockholm. Inte sedan Gustav Vasas dagar hade fientliga trupper kommit så nära den svenska huvudstaden.
Då ryska flottan dök upp utanför kusten hade Baggensstäkets två smalaste ställen Knapens hål och Stäkesundet spärrats av stenfyllda skutor som sänkts i farleden. På platsen fanns cirka fyra hundra soldater ur Upplands, Östgöta och Södermanlands tremänningsregementen, d v s de sista reserverna, mest äldre farbröder och unga pojkar utan utbildning och med dålig utrustning. De leddes av krigsveteranen, fortifikationsöversten Baltzar von Dahlheim, och skulle försvara sundet med två små trepundiga kanoner. Närmaste reguljära förband var Södermanlands regemente, som låg i Skarpnäck med regementsstaben inkvarterad på krogen Pungpinan, nära dagens Skogskyrkogården. Närmare Stockholm låg dessutom Västmanlands regemente och Dalregementet.
Den 10 augusti siktades ryska skepp vid Gålö, Muskö och Ornö som sattes i brand, tre dagar senare dök ryssarna upp vid Stäkets mynning. De förberedde landstigning: ett ryskt anfall var nära förestående, Stockholm var hotat.
Södermanlands regementes andra bataljon under överstelöjtnant Henrik Johan von Essen gav sig omedelbart iväg och nådde efter en snabb marsch i stekande sommarsol Stäkets torp vid sjutiden på kvällen. Cirka tre tusen man ryska trupper hade då gått i land och mötte de framstormande sörmlänningarna med intensiv skottlossning. Många svenskar stupade, von Essen sårades. Någon timme senare kom Livbataljonen under överste Rutger Fuchs ledning till platsen. Solen hade gått ner och i skymningen uppfattade Fuchs andra bataljonens trängda läge. I halvdunklet grupperade han om sina trupper mellan strandkanten och andra bataljonen. Terrängen var okänd för soldaterna och mörkret föll hastigt. Svenskarna visste inte hur många ryssarna var eller exakt hur de hade grupperat sig. Då Fuchs trupper närmade sig bröt den ryska eldstormen lös. Elden besvarades och bland de tätt packade ryska trupperna var det många som stupade och sårades. Lite senare hördes trumvirvlar i skogen och ut kom Dalregementet och västmanlänningarna springande i bara skjortärmarna.
En två timmars ytterst förvirrad strid följde i mörkret där både svenskar och ryssar var nära att överflygla varandra – tills Fuchs gav order om reträtt, även ryssarna drog sig tillbaka. Då hade över hundra svenskar stupat och kanske fyra hundra ryssar.
Nästa dag gick ryssarna ombord på sina galärer och försvann. Fem dagar senare brände de ner staden Norrtälje till grunden, varpå deras skepp seglade tungt lastade med rikt krigsbyte över till Åland. Anledningen till att ryssarna flydde var inte det svenska motståndet, utan det faktum att en engelsk eskader seglat in i Östersjön för att hjälpa svenskarna. En vecka senare dök den kungliga svenska örlogsflottan upp vid Dalarö, men då var allt redan över. Sammanlagt hade sju kuststäder förstörts, tio stora bruk, en mängd gods och hundratals gårdar lagts i aska. Totalt blev 20 000 människor husvilla.
Sedan dagen efter slaget vid Baggensstäket har det rått delade meningar om vad som egentligen hände och vem som gjorde vad. Överste Fuchs var den som först lyckades ta initiativet och fick iväg den första ”segerrapporten”, där hans egna insatser blåstes upp vilket ledde till att han kort efteråt befordrades till generalmajor och lite senare upphöjdes till friherre. Han fick också en stor summa pengar i belöning för sitt mod och sitt raska ingripande. I drottning Ulrika Eleonoras brev till statsrådet heter det att det var Fuchs personligen som hejdade ryssarnas anfall och således räddade Stockholm. Fuchs utnämndes även till statstråd och ståthållare över Stockholm.
Modern forskning menar numera att huvudstöten i själva verket togs av von Essens bataljon och att von Dahlheims tremänningar, gubbarna och pojkarna från Östergötland, Uppland och Södermanland, gjorde en heroisk insats genom att hålla tillbaka ryssarna ända tills von Essens och Fuchs trupper hann fram. Fuchs insats var viktig, men huvudstriden var redan utkämpad då han kom fram. Totalt var det cirka 1200 man svenska trupper som drev bort cirka 3000 ryska soldater.
Henrik Johan von Essen överlevde sina skador, befordrades till överste och fick hundra flaskor franskt vin ur drottningens vinkällare som personlig belöning.
Dahlheim och hans tappra tremänningar däremot fick inte ett öre i belöning och ingen erkänsla. Tvärtom. Dahlheims tjänst drogs in och han, som kämpat vid Karl XII: s sida i många drabbningar, levde i stor bitterhet ytterligare många år på en ytterst knapp pension.