På vilket sätt sitter SD inte i regeringen?
När dammet lagt sig framstår nu den nya regeringen och dess samarbetsparti i allt tydligare dager.
Nu syns det hur genialt Sverigedemokraterna bäddat för sig.
Inget ansvar, allt inflytande och en opposition som inte vet hur de ska hantera Sveriges näst största och ständigt växande parti.
I politiken har storleken betydelse. När samarbeten förhandlas fram spelar det roll hur stort ett parti är. Det spelar roll för maktbalansen i förhandlingen och det spelar roll för vad väljarna förväntar sig.
Moderaterna hoppades in i det sista att de skulle bli större än SD i valet och att deras mandat skulle vara stärkt av i alla fall samma väljarstöd som i valet 2018.
Så blev det inte.
När Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna gick in i regeringsförhandlingarna efter valet så visste de att det var SD som var den starka parten. De tre partierna hade alla förlorat väljarstöd.
Maktskifte – kosta vad det kosta vill
För att inte svika sitt bärande vallöfte om maktskifte var de tvungna att gå in i förhandlingar med SD trots deras storlek och den makt och det inflytande som kom med det. De tre borgerliga partierna kunde inte backa, trots den dåliga utgångspunkten.
Alla har inte gjort samma avvägning. Runt om i Sveriges kommuner har Moderaterna fått hitta andra vägar och bildat styren tillsammans med S istället. I Sölvesborg till exempel har de lokala Moderaterna lämnat ett SD-lett styre eftersom maktbalansen mellan de båda partierna, där SD nu är mer än dubbelt så stort, blivit för svår.
Så nu är frågan om hur det egentligen gick för M, KD, och L när de förhandlade fram sitt regeringsunderlag med Sverigedemokraterna?
Det gick jättebra – för SD.
Den perfekta positionen
Här är några framgångar; all migrationspolitik är SD:s, all rättspolitik likaså. SD har fått inflytande över allt som ska in i regeringens budget, de har tjänstemän i Rosenbad, alla politiska frågor som man inte vet om det ingår i Tidöavtalet ska SD avgöra om det ingår i Tidöavtalet.
Det har också visat sig att Sverigedemokraterna ska få inflytande över utrikespolitiken och betydande inflytande över EU-politiken.
Nu kan det vara svårt att komma på vilka andra politikområden det finns.
Lite finns det fortfarande kvar utanför regeringspartiernas klåfingrighet, om vi vänder på perspektiven.
Sverigedemokraterna behövde spara något till sitt kulturkrig. Kulturkrig är ett av de ben som partiet står på och som engagerar deras väljare. Två politikområden som i mycket lämnats utanför överenskommelser med regeringen är klimatfrågan och kulturpolitiken.
Klimatfrågan har länge varit en kulturkrigsfråga för SD och detsamma med kulturpolitiken. Det är ingen slump att det kommit en rad utspel från Sverigedemokraterna den senaste tiden just i värderingsfrågor, till exempel om vem som får vara lucia.
Partiet behöver snabbt återta sin roll som antietablissemang.
Det här upplägget är inte bara bra för SD för att de kan bestämma om all politik utan att ta ansvar för den och samtidigt fortsätta hävda att de står utanför etablissemanget.
Det är också en briljant upplägg för att oppositionen inte har en aning om hur de ska hantera det.
En idélös opposition
Fast i riksdagens olika arbetssätt ställer sig Socialdemokraterna nu frågan hur man granskar ett parti som bestämmer all politik men inte sitter i regeringen. Det går alltså inte att KU-anmäla ett parti som inte sitter i regering för den politik regeringen för.
Väljarna bryr sig ju inte jättemycket om en KU-anmälan. För att vara en aktiv opposition under de kommande fyra åren behöver S spana ut från riksdagen och hitta något annat sätt att hantera Sverigedemokraternas makt och inflytande.
Det är uppenbart att Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna tror att det här är ett bra upplägg för dem. De verkar tro att de tjänar på att kunna hävda att de i alla fall inte släppt in SD i regeringen.
Men det är fel - de har släppt in SD i regeringen men låtit dem slippa ansvaret.
Som vanligt vinner SD.