Frej Larsson kan bli en fråga för Högsta domstolen
En fars som ger mig huvudvärk
Juridiken är en aldrig sinande källa till underhållning.
I dag kan vi exempelvis läsa en dom i vilken några hovrättsråd lägger pannan i djupa veck över en låt av en rappare och konsulterar grundlagen och Europakonventionen.
Jag pratar om uppståndelsen kring Frej Larsson, artisten som hamnade i arresten, fick sin dator beslagtagen och ställdes inför rätta efter att ha blivit förbannad på en polischef och skrivit en låt om henne.
I samband med att Stockholms tingsrätt för ett år sedan friade honom för hot mot tjänsteman skrev jag att jag trodde att detta var det sista kapitlet som skrevs i denna något huvudvärksframkallande fars.
En förhoppning som visade sig vara prematur. I dag kom nämligen Svea hovrätts dom. Artisten döms till villkorligt och dagsböter.
Det krävs varken fantasi eller ett utpräglat pessimistiskt sinnelag för att befara att kulturskribenter till vänster kommer att oja sig över artistisk frihet och hotad yttrandefrihet och att ledarskribenter till höger passar på att beskäftigt förklara att lagen minsann gäller alla och att det inte existerar några frizoner för rappare.
Men låt oss ta det från början.
I januari 2018 hölls en fest på Kägelbanan i Stockholm för att fira att Larsson friats i en rättstvist efter att han på Åland byggt en gayklubb på ryskägd mark.
Polisen slog till och omhändertog misstänkt drogpåverkade personer, varefter Larsson lade upp en bild på Instagram föreställande en guldfisk som han döpte efter polischefen som ledde tillslaget. ”Ska filéas på Valborg”, löd den tillhörande texten.
Dessutom skrev Larsson låten ”Då ska hon skjutas” och ytterligen en låt i vilka han gav sig på polischefen med namns nämnande och textrader om att ”knulla där hon bor” att hon är ”en ful fisk” och att ”alla fiskar ska få lida”.
Så får man inte göra, ansåg åklagare Zilla Hirsch och åtalade honom för två fall av hot mot tjänsteman. Vilket i sin tur ledde till en mediecirkus som var unik i sitt slag ända tills en amerikansk rappare kom till Stockholm och tog över showen.
Tingsrätten ansåg det inte vara bevisat att det var Frej Larsson som lade upp guldfisken. Ej heller lyckades åklagaren styrka att han hade uppsåt att hota polischefen.
Syftet, ansåg domstolen, tycktes vara att ”kraftfullt med sitt språkbruk protestera mot att en polis uttalat sig i frågan om vilka spelningar som arrangörer bör boka”.
Icke sa Nicke, kontrar Svea hovrätt.
Domstolen landar i slutsatsen att avsikten med låten var att hämnas på polischefen. Han var i vart fall likgiltig för att hon skulle kunna uppfatta texten som ett hot och känna ”allvarlig fruktan”.
Så kan det gå. Bevisvärdering är ingen exakt vetenskap och domstolar kan på samma underlag komma fram till olika slutsatser. Så måste det få vara. Annars är det ingen idé att över huvud taget slösa skattemedel på rättegångar.
Låt mig få lägga frågan om vad jag anser vara rätt och fel i detta sammanhang åt sidan. Det finns ändå ingen anledning att misstänka att just min åsikt är av intresse.
Intressant är däremot hovrättens resonemang. Det är nämligen utförligt. Till och med gamle pastor Green, predikanten som en gång i världen först dömdes till fängelse för att ha hetsat mot homosexuella och sedan gick fri, dammas av.
Domstolen frågar sig om Frej Larsson i yttrandefrihetens namn trots allt borde frias. En prövning som görs först mot det konstitutionella skyddet för yttrandefriheten i grundlagen och sedan mot motsvarande bestämmelse i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.
Att hota en namngiven polis är att gå för långt, anser hovrätten. Skyddet i grundlagen för yttrandefriheten håller inte.
Och dessutom har Europadomstolen i ett par domar slagit fast att uttalanden som kan uppfattas som stöd för användande av våld eller uppmaningar till hat och hämnd inte skyddas av yttrandefriheten.
Blir det till sist Högsta domstolen som fäller avgörande? I detta märkliga fall går inte längre någonting att utesluta.