Från inrökt åsikt till panikartad besvärjelse
Det var under halvtidsvilan mellan Real Madrid och Eibar i den spanska damfotbollens högstadivision som en mansröst hördes säga:
Ljudupptagningen kom från en mikrofon i närheten av läktaren under ett tekniskt test från sändande tv-bolag. Inslaget väckte stor indignation och den spanska kanalen har inlett en utredning för att försöka identifiera om det kom från någon av deras medarbetare.
En rad frågor ställde sig själva omgående:
Vem pratar på det här sättet?
Vad gör han på en dammatch i fotboll?
Hur är det möjligt att så på pricken länka hatet mot damfotbollen med motståndet mot jämställdhet i en och samma harang? Är inte det sociologers jobb?
Samt: Hur i hela världen har uttrycket ”feminazi” – kulturkrigarnas imaginära feministnazister – letat sig hela vägen till Madrid?
Varför Jorges amigo, denne hittills oidentifierade spanjor, hade tagit sig till arenan en bit utanför huvudstaden för att titta på Real Madrids damlag i fotboll kanske vi aldrig får veta. Men låt oss säga att han arbetar på plats, kanske hör han rentav till tv-teamet som sköter produktionen av spansk damfotboll i etern. Han måste hata sitt jobb. Ägna varje helg åt att tjäna sitt levebröd på ett fenomen som han anser borde förbjudas.
Låt oss anta att han tillhör den lilla klick supportrar som av ett eller annat skäl har tillträde till matcherna under pandemin. I så fall har vi förmodligen att göra med damfotbollens allra mest hängivna, alternativt sadomasochistiska, kritiker. Han tar sig målmedvetet ut till Real Madrids anläggning trots pandemi och restriktioner. Han lider sig igenom damlagets matcher bara för att påminna sig om hur fel det känns. Kompisen Jorge är hans slasktratt här, den enda han kan prata med om sin hemlighet.
De flesta av oss har någon populärkulturell yttring som vi ömmar lite mindre för. En vän som jobbar med damfotboll säger att han förmodligen hade uttryckt sig på samma sätt om han befann sig på en hockeymatch eller en konsert med Laleh. Själv hade jag fått liknande tankar om någon tvingade mig att se ett helt avsnitt av ”Let’s dance”. Förbjud det! Vad ingen av oss gör är att lösa biljett till nämnda evenemang för att på plats påpeka hur outhärdligt det är.
Så vad är det som gör att så många män fortfarande är så otroligt engagerade i damfotbollens uselhet att de måste verbalisera det hela tiden?
Jag testar en vild tanke här: Det handlar inte om idrotten i sig.
Förra helgen spelades damernas final i Champions League. Några minuter in i matchen kom den obligatoriska tweeten upp i flödet:
”Ni förstår väl att damfotboll är för dåligt för att någon ska bry sig?”
Jag vet inte hur många mejl med samma budskap jag tagit emot under åren. Svenska män i olika åldrar som på bussen på väg till jobbet, på lunchrasten, efter nattning av barn, tar sig tid att kontakta en journalist för att spy ut sitt hat mot sporten de ofta älskar, så länge det är män som ägnar sig åt den.
Det har gått från att vara en inrökt åsikt till att bli en sorts panikartad besvärjelse. Damfotbollen har slagit rekord på rekord under samma period. Tittarsiffrorna slår i höjden i England, Brasilien, Spanien och en rad andra traditionella fotbollsländer.
Men några män är kvar i den panikartade känslan av att tappa något sorts privilegium varje gång kvinnor spelar fotboll. Det är en åsikt de måste förpesta sin omgivning med i tid och otid. Och plötsligt tycker jag synd om hela världens Jorges, som måste lyssna på den här dödsdömda klagovisan år efter år.