Anledning till häktning saknas inte
SOLNA. En ung man, bara 20, långt skägg och blekt ansikte, häktets gröna kläder.
Är han skyldig till dubbelmordet i Hallonbergen?
Åklagare Olof Calmvik hävdar att det ligger till på det viset och utredningsläget ser onekligen bra ut.
De tre unga män som har begärts häktade för att ha dödat ett gift par greps mer eller mindre på bar gärning i tisdags morse av poliser som blev vittnen till brutaliteten.
Att den första av häktningsförhandlingarna i Solna tingsrätt snabbt var överstökad är således inte förvånande. När en åklagare har ett svagt case kan han eller hon mala hur länge som helst om varenda upphittad molekyl, men denna gång var förhandling och rättens överläggning över på en halvtimme.
Det pratas så mycket. Vissa säger att morden beror på att den dödade mannen var vittne i en mordutredning och skulle tystas. Andra spekulerar i att han var en polisinformatör som blivit avslöjad. Åter andra tror att det var en knarkuppgörelse.
Sanningen är att vi än så länge inte vet.
Proceduren i Solna följde det vanliga mönstret. Reportrar och fotografer släpptes in i sal fyra, en ung man kom in med en rock över huvudet mellan kriminalvårdens vakter, tittade sig skyggt omkring och slog sig ner.
Åklagaren rabblade häktningsyrkanden, varefter försvarsadvokat Max Ahlgren, som tidigare har försvarat en av de två män som sköts ihjäl i Kista mindre än två dygn efter blodbadet i Hallonbergen, det här är en liten bransch, berättade att hans klient nekar.
Sedan blev vi åhörare utkörda. Så som vi så ofta blir. Häktningsförhandlingar sker numera sällan i offentlighet. Åklagaren vill inte att bevis ska bli kända. Det kan finnas kumpaner därute som inte ska få ta del av informationen.
Anslagstavlan i entrén vittnade om business as usual i en av alla dessa tingsrätter: narkotikabrott, ansökan om konkurs, vårdnad om barn...
I högtalaren förkunnades att "förhandlingen i sal fyra återupptas", reportrarna vällde in igen och rådman Martin Weyler meddelade inte överraskande att åklagarens krav gåtts till mötes.
Risk för flyktfara. Risk för fortsatt brottslighet. Risk för att bevis förstörs. Anledningar till häktning saknades inte.
Journalisterna samlades runt advokat Ahlgren, som dock belagts med yppandeförbud och inte kunde säga mer än hans klient nekar.
Så vad händer nu? Poliserna gnetar vidare. Arbetsuppgifter finns det gott om. 72 personer har skjutits på ett år i Stockholm. 47 utredningar om dödligt våld pågår. Pågår gör även 12 olika gänguppgörelser.
Den som gillar att uttrycka sig försiktigt skulle kunna påpeka att situationen är ansträngd.
Möjligen leder mordepidemin till att debatten blir mer rimlig. Traditionellt har delar av vänstern ryggat för krav på hårdare lagstiftning och flera poliser. Traditionellt har delar av högern fnyst "fritidsgårdar" så fort någon andas långsiktiga sociala insatser.
Men för bara några dagar sedan skrev två politiker tillhörande Vänsterpartiet att det behövs fler poliser i förorterna och hårdare straff för exempelvis olaga vapeninnehav.
Klokare personer än jag har redan påpekat det uppenbara. Såväl vänstern som högern har delvis rätt. På kort sikt behövs stora polisinsatser för att få stopp på mördandet. På längre sikt krävs kraftfulla politiska åtgärder för att förbättra livschanserna i vissa av förorterna.
När den första häktningsförhandlingen var över och den misstänkte reste sig vinkade två unga män på den första åhörarraden till honom.
20-åringen, tidigare ostraffad, blinkade självsäkert med ena ögat mot vännerna och sträckte fram händerna mot kriminalvårdens handfängsel.