Vårt 2011 saknar en begriplig handling
Meritlistan är fylld av framgångar. Ta till exempel 1956: Action i form av Ungernrevolten och Suezkrisen. Romantik, med kulmen i furst Rainers och Grace Kellys bröllop. Allt satt till de första tonerna av en ny, spännande artist: Elvis Presley.
Eller 1317: I centrum en släktfejd, fängslande som ett antikt drama. En välplacerad klimax i december, då kung Birger Magnusson bjuder sina bröder på Nyköpings Gästabud, låser in dem och låter dem svälta ihjäl. Alla begrep att det skulle komma fler avsnitt. En skicklig ”cliffhanger”.
Desto tråkigare att konstatera att 2011, som år betraktat, inte kommer i närheten av sådana mästerverk.
Rent formellt har året stora likheter med tidigare produktion: 365 dagar långt, indelat i tolv månader och högtider som jul och påsk på förväntade platser. Det myllrande persongalleriet som vi vant oss vid finns här, liksom de sedan länge inarbetade motsatsparen makt – vanmakt, fattigdom – överflöd, glädje – sorg. Men det räcker inte. Sanningen är att 2011 saknar en begriplig handling. Det är ett år vars händelser inte förmår bilda en helhet.
På ett slentrianmässigt sätt fortsätter konflikterna i Afghanistan och Irak, till synes utan riktning. I vad som bara kan tolkas som ett försök att få oss att se åt ett annat håll, bjuder 2011 på en lång rad ”revolutioner” i arabvärlden, men resultatet är krystat och saknar trovärdighet.
Som komiskt inslag placeras en svensk Fleksnes på posten som socialdemokratisk ordförande, men greppet är fantasilöst i sin övertydlighet. Den ”kungaskandal” som ska ge politisk klangbotten är för svag för att hålla.
Rollfigurer som tidigare byggts upp för stordåd, alternativt magnifika misslyckanden, slarvas bort. Vad blev det egentligen av Barack Obama?
Den ekonomisk-politiska thriller som vävts in i den europeiska delhandlingen, känns återanvänd och långdraget tråkig. I ett närmast desperat försök att skapa spänning skrivs hastigt Kim Jong Il ur handlingen vid årets sista dagar.
Kanske är 2011 menat som ett försök till konstnärlig förnyelse. I så fall är det misslyckat. Nya grepp utan en underliggande dramaturgisk tanke är helt enkelt dåligt hantverk.
Låt oss hoppas att det rör sig om en tillfällig svacka och att 2012, som når oss med början i morgon, är bättre regisserat.