Trots att vi vet att vi ska dö låtsas vi inte om det
Någonstans i den mänskliga evolutionen måste det ha blivit något fel i generna eller i dna-koderna eller vad det heter. Det kan ju aldrig ha varit meningen att vi människor någonsin skulle bli medvetna om det faktum att vi är dödliga. De andra djuren har ju den fördelen att de mer eller mindre obekymrade kan vandra genom livet och inte fundera så mycket på vad som händer sen. Men för oss blir det ju så kontraproduktivt.
Vi har ångest. Vi funderar och funderar på hur allt ska bli. Men vi håller ångesten på rimlig nivå, vi ser till att vi inte blir galna, och det gör det ju ännu märkligare: när vi människor väl blev medvetna om vår egen dödlighet, varför gjorde vi inte bara slut på oss själva? Det hade väl varit det rimligaste.
”Det är ju ingen idé”, borde vi rimligtvis tänka och sen driver vi alla en påle i egen bröstkorg och så är det över med mänskligheten. Det märkligaste är ju just det, att trots att vi vet att vi ska dö, så gör vi vad vi kan för att inte låtsas om det. Det är ju årtusendets cover up. Det är ju värre än Area 51.
Ibland snuddar vi dock vid döden. När någon i vår närhet avlider, eller när vi ser en leverfläck som kanske blivit större på ryggen. Då funderar vi, arma satar, på hur det ska bli för oss sen. Vad händer med oss? Hur är det att inte finnas till? Vi oroar oss, trots att vi ju borde kunna anse oss vara vana vid saken. Vi går mot en icke-existens som vi ju har varit med om förut, innan vi föddes. Det var ju inte särskilt dramatiskt att inte finnas till innan födseln, och det kommer väl säkert bli något liknande att inte finnas till efter döden. Bara ett jättestort ingenting.
Men ibland, i blödiga stunder, så drömmer jag om något annat. Att det händer något annat efter döden. Jag skulle så gärna ange källa, men jag har glömt var jag läste det. Men det var så fint, någon skrev om hur det skulle kunna vara att dö.
Hen beskrev det som att vandra på en grusväg, och döden är att komma fram till en grind, lyfta på regeln och gå ut på ängen. Det är döden, att lyfta regeln och vandra ut. Jag älskar den bilden. Vill gå där på ängen, sommarvind i håret, det kittlar under fötterna. Och under trädet där borta står mamma och pappa. Vi kramas, vi är tillsammans igen.