Jag önskar mig en lojal bödel - som en katt
De har börjat plocka upp betorna och mössen väller in som spammejl, på flykt undan jordbrukets krigsherrar.
Det är inte kul att ha möss i huset. De har en märklig och påfrestande uppfattning om det kulinariska: tvättsvampar och gummislangen under tvättmaskinen. De har en kroppsodör som får gamla farbröder att lukta viol i jämförelse. Deras brist på respekt för privat egendom är direkt bolsjevikisk.
Å andra sidan är det inte kul att ta död på dem. Dels därför att även en gammal barbar som jag är märkt av samhällets tilltagande förvekligande. Dels därför att möss har utseendet med sig. De har uttrycksfulla ansikten, pigga blickar och när man överraskar dem i någon gammal flyttlåda drar de tassarna åt sig som förskräckta ungmör och börjar hyperventilera.
Det man önskar sig är en mellanhand. En lojal bödel, som gör sitt kusliga arbete, utan att informera om detaljerna. En katt, helt enkelt. Men nu finns redan en hund. En hund som råkar vara varje rasists mardröm. Som rastyp är han en utpräglad råttjägare. Som individ föredrar han sömn och leverpastej.
Det är då man köper dyra manicker som ser ut att göra ingenting och försöker tro på att de faktiskt utstrålar ett ohörbart, men för möss plågsamt, ultraljud. Och gör manicken verkligen det den säger, förstår jag precis hur mössen känner sig.
Jag bolmar inte av indignation över att Pippi inte ska säga ”neger” längre.
Man ska tänka på vad man säger till barn. Men det finns, trots det, inget vämjeligare än de som gjort till sin livsuppgift att vara förorättade över varje otidsenlig stavelse de stöter på.
De mal på med sina pipiga fördömelser i radio och tv. Deras gälla renhetsbefallningar får kultursidorna att skrumpna av surhet. Och för ett par dagar sedan, när Astrid Lindgren var avklarad, var det dags för Barbro Lindgren. I Expressen ondgjorde sig en recensent över Barbro Lindgrens nyutkomna ”Dikter i urval”. Där fanns också ordet ”neger”. Kravet var att författaren borde ha censurerat sig. Om inte, så borde förlaget ha censurerat henne.
Detta rör sig alltså om en diktsamling för vuxna människor.
Alltid mer, aldrig nog: sådana är de politiska puritanerna.
Om jag objuden bosätter mig på er vind och då och då kommer ned för att gnaga på en elkabel eller skvätta i er soffa, kan jag tala om precis hur ni blir av med mig. Sätt bara på en inspelning med en av dessa gräsliga kommissarier. Jag skulle fly till grannen inom en kvart.