Jag åkallade Gud på en plats ingen visste existerade
I skrivande stund har jag precis missat mitt tåg upp till Stockholm.
Att så skedde bär jag och endast jag ansvar för. Möjligen lite ni också, på grund av ert vurmande för de nya elscooter-reglerna. Med andan i halsen flög jag och dottern fram på en av dessa mot Malmö centralstation. Som vanligt var det tight med tid men vi skulle hinna med säkert hela 4-5 minuters marginal. Vilket för mig är oceaner av tid.
Men så plötsligt förvandlas ett jättelikt område mellan oss och centralstationen till en no-go zon. Det har den inte varit tidigare och varför skulle den vara det med cykelbanor och allt. Jag förutsåg redan i min förra kolumn att dessa regler skulle få fruktansvärda konsekvenser.
Scootern saktade ner till noll och där dog chansen att hinna med tåget.
Hela min vecka hade varit fylld med jobb – ovanpå det dessutom en lägenhetsflytt – och därför var stressnivån skyhög redan innan min elscooter beslöt sig för att vägra röra sig framåt.
Som exempel hade jag i veckan flyttat min el, vilket för mig är något oerhört svårt då jag av någon anledning finner det väldigt ångestfyllt. Plus att jag inte vet hur man gör.
Efter att ha prokrastinerat i månader samt gått till biblioteket för att forska i hur man överhuvudtaget gör det (man ringer tydligen E-ON visade det sig) gjorde jag det i tisdags och efteråt var jag fullkomlig urlakad.
Så när el-scootern stannade, ja då blev det för mycket för mig, och jag bröt ihop.
Började jag svära? Ja, och det som kom ur min mun var inte bara hädiskt utan också väldigt vulgärt. Jag ska inte gå in i detalj på vad som sades, eller sades och sades, det vrålades. Men jag kan avslöja så mycket som att ett av våra vanligaste boskapsdjurs könsorgan nämndes upprepade gånger.
Uppförde jag mig irrationellt? Gud ja! Jag började springa åt olika håll i panik. Trots att det var så många håll jag sprang åt visade det sig att inget av dem var rätt.
Till slut, efter att ha sprungit över en motorväg, korsat ett spår och även bärande på elscootern tagit oss upp för en trappa visade det sig att vi nu var längre bort från centralstationen än innan. Och på en plats som tydligen var ”förbjudet område” samt lokaliserad på ett ställe jag inte visste fanns.
Där och då – på en plats ingen visste existerade och som man inte fick befinna sig på – började jag åkalla Gud.
Guuuuud!!!!! skrek jag.
Sen sa jag: Neeeeeeej! Nej, nej, nej, nej låt inte detta hända! Ahhhh! Vad har jag gjort dig! Din djävel! Du vet att jag inte kan hantera stress din fan!
Efter det började jag ångestgnida mig i ansiktet, hulka och jag kände att tårarna var på väg.
Men precis innan tårarna kom slogs jag av en tanke; Ehh, visst har jag mitt barn med mig?
Min älskade lilla dotter som jag är satt på jorden för att älska, sköta om och skydda mot faror och obehagligheter.
Obehagligheter som till exempel att se sin far fullkomligt förlora kontrollen och uppföra sig som en hysterisk galning. Jag måste ha stått med ryggen mot henne för jag såg henne inte och vågade först inte ens vända mig om i rädsla för att se hennes ansikte förvridet av oro och skräck.
Gud, hur svårt hade mitt uppförande traumatiserat henne! Min tankar om hur jag nu skadat henne för livet avbröts dock av ett konstigt ljud som kom från bakom min rygg. Ett ljud som jag efter en stund insåg var fnitter.
Förlåt, hörde jag min dotter säga, men jag kunde inte hålla mig längre, du är bara så himla fånig.
Läxan alla bör lära av detta är att kolla upp elscootrarnas nya no-go-zoner om ni har lätt till hysteri. Och att det bästa sättet att tackla hysteriska föräldrar är att fnittra åt dem.