Johan Pehrson försöker vara Liberalernas enande kraft
Johan Pehrson försöker med sin lättsamma och trevliga ton släta över de liberala uppoffringar som görs för att sitta i regering.
I sitt tal i Almedalen var han tillbaka på klassisk liberal politik – det handlade om skolan och EU.
För en gångs skull hade ett Pehrson-tal mått bättre av några fler skämt.
Johan Pehrsons tal i Almedalen är hans andra som partiledare, men Johan Pehrson var varm i kläderna som partiledare från första dagen och är en god talare. Hans tal präglas ofta av närvaro, en skämtsam ton och ett känslomässigt anslag.
En lättsam ton och en partiledare som alla i partiet kan tycka om, oavsett vilka politiska beslut som tas är förmodligen det enda som kan ta Liberalerna igenom de fyra svåra år som den här mandatperioden kommer att vara för dem.
Obegripliga val
När den nya regeringen bildades med stöd av Sverigedemokraterna valde Johan Pehrson att bli arbetsmarknadsminister. Det var ett överraskande val i höstas och det fortsätter att överraska för Pehrson verkar mer intresserad av andra frågor. Talet i Almedalen fokuserade i stället på två av Liberalernas profilfrågor – skolan och EU.
Skolan för att Liberalerna är ansvarig för utbildningsfrågor i den här regeringen och EU för att de inför Europaparlamentsvalet om ett år driver frågan om att Sverige ska gå med i euron.
Nu har Johan Pehrson tur att det försämrade ekonomiska läget inte påverkar arbetsmarknaden i någon större utsträckning. Det betyder att få personer saknade en ordentlig bit med arbetsmarknadspolitik från Almedalsscenen idag och att Pehrson kan fokusera på det som kommer att vara hans viktigaste uppgift som partiledare, att förankra partiets vägval bland medlemmarna.
Det kostar att samarbeta med SD
Att sätta sig i en regering helt i händerna på SD har kanske varit ett lätt val för Johan Pehrson, men inte för hela hans parti. Även om de kritiska rösterna ljuder svagare än de gjort på många år finns de fortfarande kvar i partiet. Framförallt är det de viktiga Stockholms- liberalerna som är fortsatt missnöjda.
Johan Pehrson behöver få dem att känna att fördelarna med ett SD-samarbete väger tyngre än nackdelarna. I sitt tal beskrev han Liberalerna som ”borgerlighetens mittenankare” och menade att 2020-talets liberalism handlar om att vara pragmatisk i sina samarbeten för att få igenom liberala reformer.
Problemet för de liberaler som inte vill samarbeta med SD är ju inte att de får igenom liberala reformer, utan vad det kostar att få igenom dessa reformer. Vad det kostar i begränsningar av kvotflyktingar, vad det kostar i repressiva åtgärder som visitationszoner och vad det kostar i en klimatpolitik som ökar utsläppen.
Det återstår att se om Johan Pehrson trevliga sätt och personlighet kan kompensera för allt detta.
