De som hatar influencers mår bara själva dåligt
Några av mina vänner blir hårdare granskade än ministrar. De fattar inga samhällsviktiga beslut och det är inte de som äger eller driver de största företagen, heller. Inte är det de som behandlar jordklotet som en spelkula och de driver inga kriminella nätverk, använder inte våld, gör ingen skada på det allmänna. Deras brott är svåra att sätta fingret på, men den gemensamma nämnaren är att de är bra på att presentera sitt liv på bild.
Jag ser det inte bara på internets skuggigare sidor. Det öppna hatet är parallellt med hård journalistisk bevakning av influencers, de skrivs på både nyhets- och opinionssidorna i riktiga, fina tidningar. Där är de formulerade som konsumtionskritik, miljöpolitik och försvar av mänskliga rättigheter och var och en för sig har artiklarna sina små poänger. Jag brukar ju själv inte semestra i diktaturer och mitt köpande av fast fashion-paltor är rätt lågt.
Det är det sammantagna agget som, till slut, kryper i mig. Att den som fått femtio kakor för att ta några bilder i en tröja är den som ska få skiten när tröjfabriken exploderar, inte de som driver miljardeuroföretaget, eller bestämt villkoren för handeln.
Något säger det, något som gör mig mycket mer orolig än att ännu en duktig tjej tipsat om en säkert jättebra, eller helt okej, hudkräm. Den österrikiske sociologen Helmut Schoeck skrev Avund, en samhällsteori. Sextiotalsbestsellern pekade på att känslan avundsjuka format världen mer än någon, då eller nu, skulle erkänna. Att både demokrati och socialism har sitt ursprung ur denna starka, urmänskliga eller djuriska, känsla.
Det kanske är evolutionärt, spekulerar han, det faktum att framhäva sig själv inte bara anses fult utan till och med oetiskt? Människors medfödda moralkänsla är väl till för att hålla ihop gruppen, och vad stör ordningen mer än någon som porträtterar sig själv som gladare, större, bättre än andra?
I den nya säsongen av Kardashians pratar Khloé om kritiken som oundvikligen följer med framgångarna – åtminstone den här sortens framgångar. Hon får ett peptalk från James Corden, talkshowvärden som själv har 10 miljoner följare. “Det handlar aldrig om dig”, säger Corden, “det reflekterar bara deras eget mående”. De nickar mot varandra och skålar i champagne, påminner sig om att uppsidorna väger över. Eller att det iallafall är för sent att vända om.
Det ligger något i både Helmuts och Khloés förklaringar, men jag blir inte lugnad. Man brukar förklara mängden illvilja med att det är lättare att vara arg på internet än det var när man behövde gå till brevlådan för att alla elakheter skulle nå fram till sin mottagare. Joe Rogan kallar det för “raseri-missbruk”, att infrastrukturen i sociala medier tillåter människor att alltid hitta något att svära över.
Men jag minns hur arg jag var på lyckliga par innan jag gifte mig, hur sur jag var på de som hade råd att äta gott när jag var student. “Bara avundsjuka”, heter det på talspråk. Är det så bara? Om så många är så arga på influencers som ser ut att ha det trevligt, är inte gissningen då att de själva har det ganska otrevligt? Allt syre som går till att hata de med goda relationer, fina hem och roliga jobb, säger inte det något om både den sexuella, bostads- och arbetsmarknaden?
Den yngre generationens revolutionära energi verkar helt och hållet riktad åt att ge sig på sina marginellt mer framgångsrika jämnåriga. Mekanismerna som skyddat människor från tyranni verkar ha vänts ut och in.
